Ligger lite efter i min samtidslitteratur, så jag har precis avslutat Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Boken handlar om året efter hans skilsmässa efter tolv års äktenskap. Jag kan respektera behovet att bearbeta något så traumatiskt i text och JJK:s envishet att framställa sig själv i all sin ömkliga mänsklighet väcker viss sympati. Men ändå. Vad jag förstår är åtminstone de flesta karaktärer tagna ur verkligheten, många så lite förklädda att t.o.m. jag som inte har någon som helst koll på den delen av Kultursverige utan svårighet kan identifiera dem. Förutom exfruns otrohet, diktatoriska drag och tablettbehandlade depression, outas också kärleksaffärer och missbruk hos bipersoner. För att göra JJK rättvisa tar han också upp många av exfruns goda sidor, men hans oförmåga att se sig själv som något annat än ett oskyldigt offer är ganska provocerande. Hur kan man i ena stunden beskriva hur många år ens äktenskap varit på uppehällningen (och hur passionerat förälskad man blivit i en annan kvinna året före skilsmässan), för att några rader senare beklaga sig över att man blivit så grymt "dumpad". Uppenbarligen hade exfrun lite mer mod och initiativförmåga som tog tag i det.
Slutligen måste jag återigen ge mig på en vidöppen dörr (det verkar vara ett sådant år i år): Är vi inte liiiite trötta på hänsynslöst självutlämnande böcker - som i första hand lämnar ut andra personer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar