Ofrivillig barnsubvention

HomO stämmer landstinget i Uppsala. Ärendet gäller ett lesbiskt par, där den ena kvinnan genomgått tre inseminationsförsök. Därefter fyllde hon 40 och passerade därmed åldersgränsen för fortsatt behandling. Paret önskade då att den andra kvinnan skulle få genomgå insemination, vilket nekades med motiveringen att man inte vill särbehandla par och att därmed endast en kvinna per par kan genomgå behandling. Paret - och HomO - anser att detta innebär diskriminering, eftersom landstinget jämställer den andra kvinnan med en man. Partnern uttalade sig på Ekot och sade besviket att det här ju innebär att alla deras planer får läggas på is.

Jag anser att det är oerhört generöst att ofrivillig barnlöshet idag betraktas som en sjukdom och att man därigenom har rätt till subventionerad behandling. (Kanske ännu mer så när det gäller personer som är ofrivilligt barnlösa p.g.a. sexuell läggning och inte fysisk sjukdom.) Uppsala är dessutom generösare än de flesta i och med att man subventionerar sex försök - i Stockholm får man, så vitt jag vet, högst tre behandlingar.
Vidare har jag svårt att förstå hur man kan anse det diskriminerande att ha samma regler för alla, d.v.s. att en person per par genomgår behandling. Enligt HomO är det enbart "lesbiska par som missgynnas av regeln att endast behandla ena parten". Jag förstår överhuvudtaget inte vad som menas; inte heller i heterosexuella par kan ju mer än en person genomgå behandling. Bögpar kan ju inte genomgå någon behandling alls, så det är väl de som borde känna sig diskriminerade?
Slutligen får det väl ändå betraktas som lite chansartat för ett par (oavsett biologiskt kön) att planera sitt liv runt att man ska få sitt första barn när kvinnan är 40.

Ofrivillig barnlöshet kan innebära en stor sorg och är ingenting att ta lätt på, men är egna biologiska barn verkligen en mänsklig rättighet? Vi har idag generösa regler som säkert kan vara motiverade men man får inte glömma i sammanhanget att generositeten handlar om våra skattepengar och att det betyder att vi måste prioritera bort pengar någon annanstans.

Eklund

I den pågående rättegången mot Anders Eklund får ju som bekant offrens anhöriga sitta med och kan därmed (citat från SvD): "ställa egna frågor via sitt juridiska ombud och även ha synpunkter på straffet".
1) Vem vinner något på att anhöriga ska ställa egna frågor? Definitivt inte den juridiska processen och sannolikt inte anhöriga själva. Eklund kommer aldrig att kunna ge några svar som på något sätt minskar deras sorg och vrede.
2) Sedan när har civilpersoner rätt att ha åsikter om det straff som utdöms i en rättegång? Är inte hela poängen med vårt juridiska system att vi inte ska ha en känslomässig "öga-för-öga" rättsskipning? Detta verkar vara en trend; senast var det ju anhöriga till Mattias Flinks offer som tillfrågades vad de tyckte om hans ev tidsbestämning av straffet. Ja, gissa...
3) Anders Eklund är ännu inte dömd för brotten han anklagas för och ska därför tills vidare betraktas som oskyldig. (En bekännelse är inget hinder för detta, det är ju som bekant inte ovanligt att folk erkänner brott de inte begått.) Därmed blir det ju ännu mer barockt att offrens anhöriga ska sitta och fråga ut honom.

Jag tycker att mediebevakningen med utlämnande av foton, beskrivningar av Eklunds tidigare liv, hans älskarinnas begåvningsnivå etc är ytterst tveksam etiskt sett. Som alltid kan man ifrågasätta allmänintresset kring dessa detaljer. Dessutom är ju Eklund återigen inte dömd för brotten ännu. Lek med tanken att information i sista stund framkommer som visar att han trots allt är oskyldig. Då har hela hans liv med alla dess sorgliga smutsiga detaljer (inklusive bilder från hans sovrum och uppgifter om porrbilder och trosor i lådorna) skildrats i riksmedia. Alla vet om att hans stackars flickvän "har lättare att kommunicera i bilder än i ord". Hans foto har hängt på vartenda löp, med påföljden att han skulle bli lynchad av personer som inte skulle tro på hans oskuld.
Om han döms för brotten och hamnar i fängelse kommer han också löpa ständig risk för trakasserier och misshandel - personer som förgriper sig på barn står inte högt i kurs någonstans. Är det verkligen den här sortens rättvisa vi vill ha?

Family ties

Som doktor får man ofta förtroenden från anhöriga. På sista tiden har jag råkat på flera anhöriga - oftast barn till patienten - som inleder vår kontakt med att förklara att deras förälder minsann slog dem/hindrade dem från att studera/alltid varit "svår".
Det finns säkert verklighetsbakgrund i de flesta fallen, men jag har ändå lite svårt att förstå vad som driver en att omedelbart anförtro en främling sådant. Är det ett sätt att förhindra anklagande blickar för att man inte hälsar på tillräckligt ofta?
En anhörig inledde vårt första telefonsamtal (som hon förde från en livlig uteservering, vilket gjorde att hon glatt höjde rösten) med att förklara att hennes pappa alltid varit vrång och självisk men att hon ändå gjorde sitt bästa för att hjälpa honom - trots att hennes like själviske bror inte hjälpte till ett dugg. Det är mycket möjligt att det är sant men varför tyckte hon att jag behövde veta det?

Läsfrossa

Fastnade framför bibliotekets 1-veckashylla och kom hem med tre böcker i nypan. En aning stressande, men man är ju tävlingsmänniska...
"Fjärilen i min hjärna" av Anders Paulrud klämde jag på tunnelbanan samma dag. En lågmäld och allvarlig bok som är värd en mer eftertänksam läsning. I mitt hetsiga tempo missade jag säkert många nyanser och kom upp till ytan lite vagt besviken.
"Att tro på Mister Pip" har jag kommit halvvägs igenom. Hittills är den medryckande och svår att lägga ifrån sig. Boken utspelas sig på en tropisk ö som belägras av oidentifierade rebeller och regeringsstyrkor men fram träder en apell om läsandets nödvändighet - livsnödvändighet, t.o.m. Ett tacksamt budskap för en bokbulimiker.
John Ajvide Lindqvists "Människohamn" tänkte jag försöka plöja under helgens skärgårdsvistelse. Kanske inte helt genomtänkt, med tanke på att det visst är en rysare i skärgårdsmiljö...

Handicapped people make handicapped faces

Var på Anna Järvinen på Parkteatern ikväll. Det blev snabbt mycket, mycket trångt - vilket det ju brukar bli på Parkteatern. Strax innan konserten skulle börja dök en ytterst frustrerad sjuttonåring upp med mamma i släptåg. Tjejen var så otroligt pubbigt irriterad på sin mamma och tyckte uppenbarligen att det var hennes fel att att de inte skulle få någon bra plats. Hon spottade och fnös åt alla mammans försiktiga små förslag och fräste slutligen (med klar och förorättad röst): "Men om alla handikappade vill att allt ska vara så jämlikt hela tiden kan de väl inte kräva att få sitta längst fram i såna där jävla fåtöljer!"

Rullstolar, eller?

Växeln hallå (2)

Kampen om mina lönebesked går vidare. Jag fick ju ett svar från min bank (SEB), där man tydligt angav att lönebeskeden skickades från arbetsgivaren direkt till mig och att de var skyldiga att se till att jag fick dessa i den form jag begärde. Jag vidarebefordrade detta till min löneavdelning, som med föredömlig snabbhet svarade: "Nu har även jag varit i kontakt med Swedbank. Lönebeskeden skickas direkt från Posten till dig, så du måste kontakta Posten om du vill ha dem på papper."

Direkt från Posten till mig? Utan att ha fått någon form av information från min arbetsgivare? Känns lite osannolikt att Posten på eget bevåg kan skicka ut (eller i mitt fall inte skicka ut) lönebesked med - får man anta - uppgifter om lön och semester som är gripna ur luften.
Jag gillar också beteckningen "Posten" på den jag ska kontakta - är det your local friendly postman, eller kanske killen på Svensk Kassaservice jag ska hugga i kragen?

Återigen: Hur kan frågan om vem som skickar ut mina lönebesked ta flera veckor i anspråk och involvera fyra olika instanser?

Språkpolisen

Noterar att årets Sommarpratare nästan som en man styltar till språket när de läser från manus och uttalar orden som de skrivs - "de" istället för "dom", "det" istället för "de" och, givetvis, "och" istället för "å".

Kajsa Bergqvist må kanske vara hänt - hon har ju inte byggt sin karriär på offentliga tal - men Leif Silbersky? (Som iofs talar skånska, vilket kanske förklarar en del talfel..)

Sömnstörning

Behövde imorse få tag på en anhörig till en patient. Jag ringde på hans hemnr vid halv nio och en kvinna svarade. Jag presenterade mig, sade att jag ringde från sjukhuset och bad att få prata med hennes sambo. "Han sover, hejdå." Klick.
Försökte igen vid halv elva och fick då prata med honom. Dvs, först muttrade han bara enstavigt, men därefter sa han: "Vänta, jag ska bara ta ut bettskenan." När detta väl var avklarat konverserade han vänligt.

Han måste ha varit sömndrucken, men jag kunde inte låta bli att bli lite fnissig av tanken på att han svarade i telefon iförd bettskena. Jag sover själv med en sådan och, tro mig, det är inte ett kommunikationshjälpmedel.

Växeln hallå

Jag får sedan något halvår inga lönebesked. Jag kontaktade därför löneavdelningen, som var fulla av häpet oförstående och först tredje gången jag ringde sa "Det är inte vi som skickar ut lönebeskeden, det är Swedbank." Jag ringde alltså upp Swedbank och lyckades på fjärde försöket faktiskt få tag på någon som inte hade semester. Hon hävdade att det inte alls var de som skickade ut lönebesked, utan "Posten", utan inblandning från deras sida. Hon förklarade också att det måste vara så att jag valt att istället få elektroniskt lönebesked. Hon vidhöll detta, trots att jag med stora bokstäver och enstaviga ord förklarade att jag inte hade gjort något sådant (även om det låter som en bra idé). "Du kan se lönebeskeden och ändra ditt val på din banks internetkontor". Eftersom jag föga överraskande inte kunde hitta något sådant, mejlade jag min bank. De svarade prompt att de inte har något med lönebesked att göra, utan att de skickas direkt från arbetsgivaren till mig.

Hur kan frågan om vem som skickar ut lönebesked vara svår att svara på?

Idiot savant

Jag utnyttjade gårdagskvällens regn till att titta på Kommissarie Montalbano. Mitt intresse var tämligen svalt, tills det plötsligt dök upp en donna som såg så otroligt bekant ut. Jag hojtade hela avsnittet att hon måste vara svensk, trots att hon talade perfekt italienska (fast med lite brytning, hävdar jag med mitt exceptionella språköra). Jag har nu efter idogt forskningsarbete kommit fram till att det var ingen mindre än Isabell Sollman som tydligen under två år figurerade i Skilda världar som "Camilla Moe".
Skönt att min hjärna tyckte att hennes ansikte var livsnödvändig information istället för, låt oss säga, koden till mitt kreditkort.

Känsloinkontinens

Jag fick tårar i ögonen när jag poddade Peter Le Marcs Sommar och han sjöng "De sista ljuva åren" trots att han hatar den, bara för att den påminner hans faster om hennes avlidne man. Seriously. Jag gillar ju inte ens Peter Le Marc. (Måste uppenbarligen sluta jobba på geriatriken.)

Scener från mitt kvarter #2

Villagatan i solsken. Två äldre damer promenerar med hund. Båda har hatt, dyrbara örhängen och omsorgsfull sminkning. Den ena bär promenaddräkt. Den andra är iförd en vit frottémorgonrock.

Sommar i P1

Jag ligger några dagar efter i Sommar-lyssnandet, eftersom jag poddar. Jag hörde därför först igår Elisabeth Massi Fritz, som har varit målsägandebiträde i flera omskrivna mål kring hedersbrott och senast i Stureplansfallet. Jag hade ganska höga förväntningar, eftersom hon verkar vara en begåvad kvinna som drivs av ett engagemang för extra utsatta brottsoffer. Jag blev dock gruvligt besviken. Klyschorna haglade kring öronen - "Ibland kan kriser vara något som det är viktigt att komma igenom.", "Det är viktigt att se positivt på saker och ting", "Man ska ta en dag i taget". Jag hade lika gärna kunnat köpa en sådan där fickalmanacka med sentenser för varje vecka - och då hade jag sluppit den trötta 80-/90-talsmusiken.

Noterade för övrigt att Peter "Poker" Wallenberg konsekvent sade "de" istället för "dom" i sitt program. Trodde i min enfald att han var rätt van att prata i formella sammanhang.

Scener från mitt kvarter #1

Jag var igårkväll vid halvelva-tiden på väg hem på Floragatan. Jag mötte då två herrar i sextioårsåldern, som uppenbarligen hade tagit en drajja eller tre. En av dem flyttade sig artigt för att jag skulle komma fram, varpå jag givetvis sa tack. Han replikerar då - med ett vänligt om än lite slirigt leende - "Vi ska inte våldta dig, vi är gentlemen."

Förlåt?

I min avgrundshäpnad fick jag inte fram något annat än "Det känns ju skönt att veta.", när jag givetvis borde ha sagt "Vad bra, då slipper jag knäa dig i skrevet.".
Hade jag varit en aning mer feministanstruken hade jag kunnat skriva en ganska lång rant om hur sådana yttranden - sagda i något slags flirtavsikt, hur galet det än kan verka - bygger på det underförstådda faktumet att han mycket väl skulle kunna våldta mig, men väljer att avstå på grund av sitt goda hjärta. Jag är tillräckligt fantasilös för att ganska obekymrat promenera hem även sent på kvällarna och jag är inte tacksam över att någon farbror försöker intala mig att jag egentligen borde vara rädd.

(Det blev visst en ganska lång rant. Bokcirkeln sätter sina spår, uppenbarligen.)

Rädda barnen #3

I SvD:s artikelserie om barnfetma varnade en barnläkare för att lägga alltför mycket ansvar på individen, d.v.s. föräldrarna. Jag suckade först över att man så gärna omyndigförklarar individer när det gäller hälsofrågor; vem ska ha ansvar för barnens hälsa om inte föräldrarna? Fick dock modifiera mig en aning när jag läste en intervju med en kvinna vars son var överviktig. Det mest förvånande hon lärt sig på den kurs familjen gått på var att det var mycket kalorier och socker i läsk.

En av artiklarna avslutades med att barn fick berätta vad de ätit till frukost. Gissar att föräldrarna till flickan som berättade att hon fått en smörgås med nutella och druckit Oboy, inte är helt nöjda med uppmärksamheten...

Heja Botswana

Nästa gång du åker på semester, överväg safari i Botswana. Detta befolkningsmässigt lilla land är inte bara en stabil demokrati som för en ansvarsfull ekonomisk politik och bekämpar HIV-epidemin utan också det enda land i Afrikanska Unionen som konsekvent fördömt Mugabes diktatur.
Bör uppmuntras genom extra inflöde i statskassan!

Alzheimer

Alzheimers sjukdom med demens är den fjärde vanligaste dödsorsaken i Sverige. Vet inte om man ska bli skräckslagen över att det är så vanligt eller lättad över att vi tydligen lyckas bota så mycket annat.