Som doktor får man ofta förtroenden från anhöriga. På sista tiden har jag råkat på flera anhöriga - oftast barn till patienten - som inleder vår kontakt med att förklara att deras förälder minsann slog dem/hindrade dem från att studera/alltid varit "svår".
Det finns säkert verklighetsbakgrund i de flesta fallen, men jag har ändå lite svårt att förstå vad som driver en att omedelbart anförtro en främling sådant. Är det ett sätt att förhindra anklagande blickar för att man inte hälsar på tillräckligt ofta?
En anhörig inledde vårt första telefonsamtal (som hon förde från en livlig uteservering, vilket gjorde att hon glatt höjde rösten) med att förklara att hennes pappa alltid varit vrång och självisk men att hon ändå gjorde sitt bästa för att hjälpa honom - trots att hennes like själviske bror inte hjälpte till ett dugg. Det är mycket möjligt att det är sant men varför tyckte hon att jag behövde veta det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar