Family ties

Som doktor får man ofta förtroenden från anhöriga. På sista tiden har jag råkat på flera anhöriga - oftast barn till patienten - som inleder vår kontakt med att förklara att deras förälder minsann slog dem/hindrade dem från att studera/alltid varit "svår".
Det finns säkert verklighetsbakgrund i de flesta fallen, men jag har ändå lite svårt att förstå vad som driver en att omedelbart anförtro en främling sådant. Är det ett sätt att förhindra anklagande blickar för att man inte hälsar på tillräckligt ofta?
En anhörig inledde vårt första telefonsamtal (som hon förde från en livlig uteservering, vilket gjorde att hon glatt höjde rösten) med att förklara att hennes pappa alltid varit vrång och självisk men att hon ändå gjorde sitt bästa för att hjälpa honom - trots att hennes like själviske bror inte hjälpte till ett dugg. Det är mycket möjligt att det är sant men varför tyckte hon att jag behövde veta det?

Sömnstörning

Behövde imorse få tag på en anhörig till en patient. Jag ringde på hans hemnr vid halv nio och en kvinna svarade. Jag presenterade mig, sade att jag ringde från sjukhuset och bad att få prata med hennes sambo. "Han sover, hejdå." Klick.
Försökte igen vid halv elva och fick då prata med honom. Dvs, först muttrade han bara enstavigt, men därefter sa han: "Vänta, jag ska bara ta ut bettskenan." När detta väl var avklarat konverserade han vänligt.

Han måste ha varit sömndrucken, men jag kunde inte låta bli att bli lite fnissig av tanken på att han svarade i telefon iförd bettskena. Jag sover själv med en sådan och, tro mig, det är inte ett kommunikationshjälpmedel.