Återupplivning?

I helgen rapporterades det här i SvD. En 77-årig man med hjärt-, lever- och njursvikt vårdades på Karolinska Sjukhuset. Under vårdtiden fick han hjärtstopp och läkarna beslutade att avstå från återupplivningsförsök. Anhöriga har anmält saken till HSAN, men även till polisen och enligt artikeln riskerar läkarna åtal för vållande till annans död.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.