Per Gudmundson skriver i SvD idag om det märkliga faktum att EU-parlamentarikerna, förutom sin vanliga pension, har möjlighet att sätta av eget pensionssparande i en särskild fond. Inget ovanligt med det, kanske. Något märkligare är att insatta pengar belönas med motsvarande belopp från skattemedel, d.v.s. EU-medborgarnas pengar. Parlamentarikernas höga löner har varit uppe till debatt tidigare och nog skulle man ha trott att de hade råd att spara ihop till sin pension på egen hand?
Okej, låt oss säga att parlamentarikerna utför ett svårt och viktigt jobb som till stor del säkert är slitsamt och att de därför förtjänar sina löner (vilket jag tycker) och sina pensionstillskott (vilket jag är mera tveksam till).
Nu har deras pensionsfond - precis som i princip alla andra fonder - gått med svidande förlust. Följaktligen röstar parlamentet idag om huruvida man ska ersätta de pengar som gått förlorade. Vi tar det igen: Parlamentarikerna röstar om ifall deras personliga pensionsförluster ska täckas av skattepengar.
Jag har alltid varit en varm försvarare av EU, men ibland undrar man verkligen.
torsdag 23 april 2009
onsdag 22 april 2009
tisdag 21 april 2009
Brave New World
Ett exempel på effekten av Försäkringskassans nya, stramare hållning:
En patient med bipolär sjukdom och ADHD har ensam vårdnad om sina två barn, varav den minsta ännu inte börjat på dagis. Hon är sjukskriven på heltid men har nu fått besked om att hon bara kommer att få halv sjukpenning. Motivering? Hon orkar ju ta hand om sina barn och måste ju därmed anses ha arbetsförmåga. När den minsta i höst börjar på dagis, kan hon däremot få hel sjukpenning.
Hur kan en människa straffas för att hon tar sitt ansvar som förälder, oavsett hur hon själv mår? Vad anser FK är alternativet - att hon sätter barnen på socialkontorets trapp med hänvisning till att hon ju faktiskt är sjukskriven och därmed inte kan förväntas ta hand om sina egna barn? Hon borde om något premieras för att hon inte vältrar över ansvaret på någon annan, trots sin svåra sjukdom och funktionsnedsättning.
(Det här måste ju för övrigt vara den enda situation där det betraktas som arbete att vara hemma med barnen..)
Kom ihåg henne nästa gång ni läser om Försäkringskassans framgångar med att få ner antalet sjukskrivningar!
En patient med bipolär sjukdom och ADHD har ensam vårdnad om sina två barn, varav den minsta ännu inte börjat på dagis. Hon är sjukskriven på heltid men har nu fått besked om att hon bara kommer att få halv sjukpenning. Motivering? Hon orkar ju ta hand om sina barn och måste ju därmed anses ha arbetsförmåga. När den minsta i höst börjar på dagis, kan hon däremot få hel sjukpenning.
Hur kan en människa straffas för att hon tar sitt ansvar som förälder, oavsett hur hon själv mår? Vad anser FK är alternativet - att hon sätter barnen på socialkontorets trapp med hänvisning till att hon ju faktiskt är sjukskriven och därmed inte kan förväntas ta hand om sina egna barn? Hon borde om något premieras för att hon inte vältrar över ansvaret på någon annan, trots sin svåra sjukdom och funktionsnedsättning.
(Det här måste ju för övrigt vara den enda situation där det betraktas som arbete att vara hemma med barnen..)
Kom ihåg henne nästa gång ni läser om Försäkringskassans framgångar med att få ner antalet sjukskrivningar!
onsdag 15 april 2009
Kontaktannonser #4
Det var alldeles för länge sedan jag hängav mig åt min fascination för kontaktannonser, så här kommer ett axplock ur senaste "mitt i Östermalm":
"57, börjar bli gammal. Att vara med på tv4 Talang, blivit stoppad. Ingen ide att försöka, söker en kvinna som kan hjälpa att medverka. Två som anmäler sig, annorlunda behandlad. Kan bli något med."
"På jobbet sa de "Varför ska du vara ensam, du som har så många intressen och är glad. Du har en fantastisk humor och bil." Vill gärna träffa dig."
"Ung man 172 cm lång, 110 kg söker dig är lekful(sic)"
Och, slutligen, min favorit:
"Jag är svensk man på 45 år jag efterlyser dig kvinna i mycket mogen ålder. Våra blickar möttes vid Götgatan utanför Myrorna. Du var lite kortare med kurviga former och uppsatt hår. Detta var våren 2008."
"57, börjar bli gammal. Att vara med på tv4 Talang, blivit stoppad. Ingen ide att försöka, söker en kvinna som kan hjälpa att medverka. Två som anmäler sig, annorlunda behandlad. Kan bli något med."
"På jobbet sa de "Varför ska du vara ensam, du som har så många intressen och är glad. Du har en fantastisk humor och bil." Vill gärna träffa dig."
"Ung man 172 cm lång, 110 kg söker dig är lekful(sic)"
Och, slutligen, min favorit:
"Jag är svensk man på 45 år jag efterlyser dig kvinna i mycket mogen ålder. Våra blickar möttes vid Götgatan utanför Myrorna. Du var lite kortare med kurviga former och uppsatt hår. Detta var våren 2008."
Vuxenmobbing
Ramlade in i ett avsnitt av "Du är vad du äter"; ett program som jag hittills bara hört ryktas om. Programmet handlade om två väninnor i 42-årsåldern, ensamstående småbarnsmammor med en del osunda vanor som hamnat någonstans runt klädstorlek 44. Deprimerande nog (och typiskt nog) pratade båda om att de aldrig skulle kunna träffa någon förrän de blivit smalare. Det är sorgligt att vuxna kvinnor kopplar sin självkänsla så fullständigt till sin vikt (och att de är så världsfrånvända - jodå, det är bara snygga smala 20-åringar som håller på med sex och kärlek och sådant). Det är däremot enbart upprörande och galet att den självutnämnda livsstilsprofeten Anna Skipper underblåser det med uttalanden som "Om ni ska få nåt ligg före 2010, så får ni anstränga er!" Oansvarigt och omoget och VEM fasen orkar titta på sånt dravel?
onsdag 8 april 2009
Det svagare könet?
En man med ett skägg är som vanligt ovanligt rolig. Och vettig.
(Börja läsa under idolbilden.)
(Börja läsa under idolbilden.)
måndag 6 april 2009
Återupplivning?
I helgen rapporterades det här i SvD. En 77-årig man med hjärt-, lever- och njursvikt vårdades på Karolinska Sjukhuset. Under vårdtiden fick han hjärtstopp och läkarna beslutade att avstå från återupplivningsförsök. Anhöriga har anmält saken till HSAN, men även till polisen och enligt artikeln riskerar läkarna åtal för vållande till annans död.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
