Återupplivning?

I helgen rapporterades det här i SvD. En 77-årig man med hjärt-, lever- och njursvikt vårdades på Karolinska Sjukhuset. Under vårdtiden fick han hjärtstopp och läkarna beslutade att avstå från återupplivningsförsök. Anhöriga har anmält saken till HSAN, men även till polisen och enligt artikeln riskerar läkarna åtal för vållande till annans död.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.

Akt fyra

Ytterligare uppgifter börjar komma ut kring fallet om den dråpmisstänkta läkaren. Om det stämmer att dosen tiopental inte journalfördes är det givetvis ett allvarligt fel som bör utredas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Korrekt journalföring är alltid viktigt, i synnerhet i sådana här känsliga fall.
I övrigt kvarstår mina tidigare invändningar. Samtliga inblandade, inklusive den obducerande patologen, var överens om att flickan endast hade en mycket kort tid kvar att leva, sannolikt timmar. Ska man då verkligen vara återhållsam med lugnande och smärtlindrande medicin av rädsla för att påskynda döden? Det blir en större etisk fråga, men fortfarande med ett tydligt svar, anser jag.
Läs också Cordelia Edvardson i dagens SvD om hennes erfarenheter som förälder till ett döende barn.

Tragedi i tre akter

Har varit på snösemester en vecka, annars skulle jag givetvis ha kastat mig in i debatten om den dråpmisstänkta läkaren. Nu kommer jag ju sent in, som vanligt, men kan inte hålla mig ifrån det. Jag hoppas verkligen att det finns information som åklagaren inte har släppt ännu, annars måste man allvarligt ifrågasätta hennes drivkrafter i det här. Om de uppgifter som kommit fram i övrigt stämmer, ser det alltså ut så här:
En flicka föds tre månader för tidigt, i vecka 25. Hon får allvarliga skador beroende på syrebrist, vilket är vad man kan förvänta sig i sådana här fall. Hon behöver vård på intensiven, i respirator, dygnet runt, från första dagen. Under vården får hon ett dropp med felaktig salthalt. Dagen efter konstateras en dubbelsidig hjärnblödning. Blödningen kan vara utlöst av droppet, men är också något som i hög grad drabbar barn som är så tidigt födda. Sjukhuset gör en Lex Maria-anmälan och utredningen visar att sjukhuset måste ändra sina rutiner. Ett par månader senare visar en magnetröntgen allvarliga hjärnskador. Ett läkarteam bedömer gemensamt att flickans liv inte går att rädda och man beslutar därför att avbryta de livsuppehållande åtgärderna - ett tungt, men på inget sätt ovanligt beslut. Flickans respirator stängs av och för att hon inte ska behöva uppleva kvävningskänslor och ångest, ger en överläkare henne lugnande och smärtstillande. Denna läkare är nu häktad, misstänkt för dråp.

Historien är en tragedi från början till slut, men tragedin blir inte mindre av att vi tappar all förmåga till rationellt tänkande. Hur kan det vara dråp att skona ett barn från ångest och smärta i dödsögonblicket? Hur kan man överhuvudtaget bli anklagad för dråp på ett barn vars liv ett antal läkare redan konstaterat inte går att rädda?
Det handlar om ett barn vars liv för bara fem år sedan inte ens hade blivit så här långt. Det är ett stort etiskt problem i sig att våra möjligheter att akut rädda ett liv är större än våra möjligheter att rädda denne någon till ett meningsfullt liv - något som gäller både barn och vuxna. Givetvis måste man komma fram till tydliga förhållningsregler i alla dessa svåra gränsfall. Men det kan aldrig, aldrig vara fel att lindra någons lidande i samband med ett oundvikligt dödsfall. Man undrar om åklagaren och de kolleger som skyndar sig att kritisera den inblandade läkaren skulle ansett det mer korrekt och etiskt och flickan fått ligga och kippa efter andan ett par timmar innan hon dog?

Teoretisk kompetens

Jag deltog för en tid sedan i en diskussion om läkarkårens framtid och drev hårt min tes om att vi allt mer förvandlas till hantverkare som gör de handgrepp vi lärt oss men saknar teoretisk underbyggnad och förmåga till kritiskt ifrågasättande. En annan deltagare höll med och lanserade idén om att återinföra betyg på läkarlinjen. (Det finns alltså bara G/IG, för er som levde i tron om något annat) Detta skulle innebära ett ökat fokus på teoretisk inlärning och vikten av goda faktakunskaper som grund för ens kliniska arbete. Det dröjde ungefär två millisekunder innan motargumentet "Jamen hur betygsätter man empati och social kompetens, då?" kom upp. Suck. Missförstå mig inte, givetvis är det önskvärda egenskaper hos den person du eventuellt ska lägga ditt liv i händerna på. Jag vill ändå citera dr House: "Vad föredrar du - en medkännande doktor som håller din hand medan du dör eller en otrevlig jävel som räddar livet på dig?"
En väninna till mig påpekade också den enkla sanningen att empati och social kompetens inte är något man lär sig i undervisningen, utan egenskaper man har. Skolan bör väl helst inte betygssätta ens personlighet, utan de resultat man presterar. Sedan är det väl upp till framtida arbetsgivare att bedöma nivån av social kompetens - något som brukar vara rätt enkelt efter tio minuters samtal.