Tragedi i tre akter

Har varit på snösemester en vecka, annars skulle jag givetvis ha kastat mig in i debatten om den dråpmisstänkta läkaren. Nu kommer jag ju sent in, som vanligt, men kan inte hålla mig ifrån det. Jag hoppas verkligen att det finns information som åklagaren inte har släppt ännu, annars måste man allvarligt ifrågasätta hennes drivkrafter i det här. Om de uppgifter som kommit fram i övrigt stämmer, ser det alltså ut så här:
En flicka föds tre månader för tidigt, i vecka 25. Hon får allvarliga skador beroende på syrebrist, vilket är vad man kan förvänta sig i sådana här fall. Hon behöver vård på intensiven, i respirator, dygnet runt, från första dagen. Under vården får hon ett dropp med felaktig salthalt. Dagen efter konstateras en dubbelsidig hjärnblödning. Blödningen kan vara utlöst av droppet, men är också något som i hög grad drabbar barn som är så tidigt födda. Sjukhuset gör en Lex Maria-anmälan och utredningen visar att sjukhuset måste ändra sina rutiner. Ett par månader senare visar en magnetröntgen allvarliga hjärnskador. Ett läkarteam bedömer gemensamt att flickans liv inte går att rädda och man beslutar därför att avbryta de livsuppehållande åtgärderna - ett tungt, men på inget sätt ovanligt beslut. Flickans respirator stängs av och för att hon inte ska behöva uppleva kvävningskänslor och ångest, ger en överläkare henne lugnande och smärtstillande. Denna läkare är nu häktad, misstänkt för dråp.

Historien är en tragedi från början till slut, men tragedin blir inte mindre av att vi tappar all förmåga till rationellt tänkande. Hur kan det vara dråp att skona ett barn från ångest och smärta i dödsögonblicket? Hur kan man överhuvudtaget bli anklagad för dråp på ett barn vars liv ett antal läkare redan konstaterat inte går att rädda?
Det handlar om ett barn vars liv för bara fem år sedan inte ens hade blivit så här långt. Det är ett stort etiskt problem i sig att våra möjligheter att akut rädda ett liv är större än våra möjligheter att rädda denne någon till ett meningsfullt liv - något som gäller både barn och vuxna. Givetvis måste man komma fram till tydliga förhållningsregler i alla dessa svåra gränsfall. Men det kan aldrig, aldrig vara fel att lindra någons lidande i samband med ett oundvikligt dödsfall. Man undrar om åklagaren och de kolleger som skyndar sig att kritisera den inblandade läkaren skulle ansett det mer korrekt och etiskt och flickan fått ligga och kippa efter andan ett par timmar innan hon dog?