Jag var igårkväll vid halvelva-tiden på väg hem på Floragatan. Jag mötte då två herrar i sextioårsåldern, som uppenbarligen hade tagit en drajja eller tre. En av dem flyttade sig artigt för att jag skulle komma fram, varpå jag givetvis sa tack. Han replikerar då - med ett vänligt om än lite slirigt leende - "Vi ska inte våldta dig, vi är gentlemen."
Förlåt?
I min avgrundshäpnad fick jag inte fram något annat än "Det känns ju skönt att veta.", när jag givetvis borde ha sagt "Vad bra, då slipper jag knäa dig i skrevet.".
Hade jag varit en aning mer feministanstruken hade jag kunnat skriva en ganska lång rant om hur sådana yttranden - sagda i något slags flirtavsikt, hur galet det än kan verka - bygger på det underförstådda faktumet att han mycket väl skulle kunna våldta mig, men väljer att avstå på grund av sitt goda hjärta. Jag är tillräckligt fantasilös för att ganska obekymrat promenera hem även sent på kvällarna och jag är inte tacksam över att någon farbror försöker intala mig att jag egentligen borde vara rädd.
(Det blev visst en ganska lång rant. Bokcirkeln sätter sina spår, uppenbarligen.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar