Veckans scoop

SvD rapporterar idag att frukostflingor nischade mot barn innehåller lika mycket (eller mer) socker som Ballerinakex. Det är Råd och Rön som ligger bakom undersökningen som visar att sockerhalterna ligger på i princip samma nivå som 1976. Jag kan förstå att man kan bli lurad av Kellog´s Multigrain Loops (34,6% socker) men hur är man funtad om man inte själv gissar att Coco Pops, Kalaspuffar, Choko-Moons och Choc´n Crisp inte direkt är hälsokost (37,7, 35,9, 30,1 resp 25%)?
Den bistra sanningen är väl helt enkelt att många föräldrar inte ser socker som sina barns värsta fiende. (Det är det väl inte heller, även om det nog är med på topp tio.)

Rädda barnen #3

I SvD:s artikelserie om barnfetma varnade en barnläkare för att lägga alltför mycket ansvar på individen, d.v.s. föräldrarna. Jag suckade först över att man så gärna omyndigförklarar individer när det gäller hälsofrågor; vem ska ha ansvar för barnens hälsa om inte föräldrarna? Fick dock modifiera mig en aning när jag läste en intervju med en kvinna vars son var överviktig. Det mest förvånande hon lärt sig på den kurs familjen gått på var att det var mycket kalorier och socker i läsk.

En av artiklarna avslutades med att barn fick berätta vad de ätit till frukost. Gissar att föräldrarna till flickan som berättade att hon fått en smörgås med nutella och druckit Oboy, inte är helt nöjda med uppmärksamheten...

Rädda barnen (2)

Jag åt middag igår med en vän som arbetar med pojkar som har problem med kriminalitet eller annat asocialt beteende. Den yngste han har i behandling just nu är sju (7) år. Vi hade ett långt samtal om hur dödsdömt det är att försöka vända en antisocial utveckling när föräldrarna många gånger vägrar erkänna problemen eller helt saknar auktoritet gentemot sina barn. Han berättar helt osannolika historier om föräldrar som inte bryr sig om ifall sonen skolkar (som för sjuåringen ovan) eller t.o.m. tycker att det är bra att han umgås med "tuffa killar" i området istället för att vara hemma på kvällarna.
Är föräldrars rätt till sina barn är alltför stark? När har man förverkat rätten att vara ansvarig vårdnadshavare? En förälder behöver ju inte vara missbrukare eller våldsam för att vara helt olämplig.
Ett annat problem är påföljden vid brott som begås av unga. Jag såg nyligen en notis om en sextonåring som dömdes för narkotikabrott, två fall av grov misshandel, stöld och övergrepp i rättssak till sluten ungdomsvård i åtta månader. Ungdomsvård syftar ju, helt riktigt, till rehabilitering tillbaka till samhället. Hur kan man tro att åtta månader ska räcka för att han ska få insikt om sin situation, genomgå behandling och "programmeras om"?
Min vän kläckte en provocerande men intressant idé: Inför sluten ungdomsvård på samma premisser som sluten rättspsykiatrisk vård, d.v.s. att du måste bedömas ha genomgått vissa förbättringar (insikt, utbildning, sysselsättning, nytt socialt sammanhang etc.) för att skrivas ut. Det kan låta hårt eftersom det innebär ett straff på obestämd tid, men då skulle man ju ha en chans att bryta den nedåtgående spiralen och ge individen en plattform för ett nytt liv. Istället sitter man nu bara av tiden och kommer tillbaka till sitt gamla gäng i sitt gamla område.

Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."