Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."