Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit annat än häpen över italiensk politik. Frågan är om inte de senaste månaderna slår alla rekord. Berlusconi är tillbaka, trots sina minst sagt märkliga uttalanden om finsk mat, vänsterkvinnor och romer. Nu är dessutom den gamle fascisten Alemanno Roms borgmästare och väljer att som första punkt på agendan sätta - nationalisering av Roms filmfestival. Inga dekadenta utländska filmstjärnor eller regissörer här inte!
Detta är ju förstås ingenting i jämförelse med pogromen mot romerna i Neapel. Historien är beklämmande välbekant; "Inget jobb? Dåligt med pengar? Bristande sociala insatser? Vi går och bränner upp lite romska/judiska/homosexuella kvarter!" Det allra mest upprörande i det här fallet är inte att en pöbel attackerar romer, utan att myndigheterna, istället för att försöka stoppa det som sker, piskar på det med massgripanden och deporteringar.
Italien har alltid, trots sina brister, varit mitt favoritresmål. Jag överväger nu allvarligt politisk bojkott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar