Rädda barnen (2)

Jag åt middag igår med en vän som arbetar med pojkar som har problem med kriminalitet eller annat asocialt beteende. Den yngste han har i behandling just nu är sju (7) år. Vi hade ett långt samtal om hur dödsdömt det är att försöka vända en antisocial utveckling när föräldrarna många gånger vägrar erkänna problemen eller helt saknar auktoritet gentemot sina barn. Han berättar helt osannolika historier om föräldrar som inte bryr sig om ifall sonen skolkar (som för sjuåringen ovan) eller t.o.m. tycker att det är bra att han umgås med "tuffa killar" i området istället för att vara hemma på kvällarna.
Är föräldrars rätt till sina barn är alltför stark? När har man förverkat rätten att vara ansvarig vårdnadshavare? En förälder behöver ju inte vara missbrukare eller våldsam för att vara helt olämplig.
Ett annat problem är påföljden vid brott som begås av unga. Jag såg nyligen en notis om en sextonåring som dömdes för narkotikabrott, två fall av grov misshandel, stöld och övergrepp i rättssak till sluten ungdomsvård i åtta månader. Ungdomsvård syftar ju, helt riktigt, till rehabilitering tillbaka till samhället. Hur kan man tro att åtta månader ska räcka för att han ska få insikt om sin situation, genomgå behandling och "programmeras om"?
Min vän kläckte en provocerande men intressant idé: Inför sluten ungdomsvård på samma premisser som sluten rättspsykiatrisk vård, d.v.s. att du måste bedömas ha genomgått vissa förbättringar (insikt, utbildning, sysselsättning, nytt socialt sammanhang etc.) för att skrivas ut. Det kan låta hårt eftersom det innebär ett straff på obestämd tid, men då skulle man ju ha en chans att bryta den nedåtgående spiralen och ge individen en plattform för ett nytt liv. Istället sitter man nu bara av tiden och kommer tillbaka till sitt gamla gäng i sitt gamla område.