Rädda barnen #3

I SvD:s artikelserie om barnfetma varnade en barnläkare för att lägga alltför mycket ansvar på individen, d.v.s. föräldrarna. Jag suckade först över att man så gärna omyndigförklarar individer när det gäller hälsofrågor; vem ska ha ansvar för barnens hälsa om inte föräldrarna? Fick dock modifiera mig en aning när jag läste en intervju med en kvinna vars son var överviktig. Det mest förvånande hon lärt sig på den kurs familjen gått på var att det var mycket kalorier och socker i läsk.

En av artiklarna avslutades med att barn fick berätta vad de ätit till frukost. Gissar att föräldrarna till flickan som berättade att hon fått en smörgås med nutella och druckit Oboy, inte är helt nöjda med uppmärksamheten...

I skuggan av Skugge

Linda Skugge är föremål för dagens söndagsintervju i DN. Några små axplock ur artikeln:
1)"..jag blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt, jag har aldrig tagit en vecka ledigt i hela mitt liv. Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt … de hittar ju på, det är bara bullshit."
Med samma resonemang skulle man kunna hävda att personer med diabetes måste hitta på sina besvär eftersom man själv kan äta hur mycket socker som helst utan att bli sjuk. (Värt att notera är också att Skugge - trots att hon påstår sig kunna klara hur mycket som helst - anger magsårsmedicin som favoritpreparat från Apoteket.)
2)"Varför skaffade du barn?
- Det har jag alltid velat och jag borde ha gjort det mycket tidigare. Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det."
Och det har Skugge hämtat ur vilken vetenskaplig studie? Hon kanske ska läsa Corinne Maiers bok?
3)"Om tio år är min dotter arton. Jag skulle aldrig uppmuntra henne att ta det jobb som jag har. Jag skulle råda henne att skaffa en riktig utbildning och sen skaffa ett jobb där man inte är i allas blickfång. Jag rekommenderar ingen mitt jobb.
Hur är det att vara i allas blickfång?
- Men jag tycker inte att jag är det."
Har Skugge drabbats av akut närminnesstörning så att hon inte minns vad hon sade fem sekunder tidigare? Det är isåfall ofta ett av de första tecknen på annalkande utmattningsdepression...

Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."

Aha

Jag vet att gulliga barnhistorier är på gränsen till kräkframkallande men kan ändå inte låta bli att återge följande konversation som jag hade häromdagen med min äldste systerson O, fem år.
J: Hur mår du?
O: Mellanbra och mellandåligt. Jag är lite sjuk.
J: Ojdå, hur kan det komma sig?
O: Jag åt något igår som jag alltid blir sjuk av. Blodpudding.
J: Nämen, blir du sjuk av blodpudding?
O: Ja. Åtminstone i april.

Jag antar att han i sitt logiska resonemang har utgått från regeln om ostron och månader utan r..