Inlärd hjälplöshet

I kvällens avsnitt av SVT:s serie Singelmammor klagade en av de ingående mammorna över det bristande "systemet". Det som upprörde henne var hennes boendesituation, som onekligen verkar bekymmersam. Hon är ensamstående mor till en treårig pojke och bor sedan fyra månader i kappsäck hemma hos familj och vänner. Handläggaren på socialkontoret var tveksam till om hon hade rätt till förtur i lägenhetskön, men utfärdade ändå ett intyg för detta. Kvinnan sade bittert att det inte verkade finnas någon plats för henne, trots att hon bara gjort det som verkat bäst för hennes barn.
Vi talar om en person som, då det tog slut med barnets far, själv valde att med omedelbar verkan säga upp den lägenhet de då bodde i "för att det skulle kännas definitivt". Utan att att först försöka hitta någon annan bostad. Med ett treårigt barn. Hon förefaller vara en ung, frisk och stark kvinna utan uppenbara handikapp samt föräldrar och syskon i Stockholm. Ursäkta om jag inte gråter floder över det hårda systemet som inte omedelbart skakar fram en lägenhet med tillhörande skattesubventionerat bostadsbidrag.
Missförstå mig inte; jag tycker absolut att alla barn ska få ha en fast punkt i tillvaron. Jag ser bara ytterligare tecken på hur generationer invaggats i falsk tro på att de inte själva behöver ta ansvar eller tänka igenom sina beslut, eftersom pappa Staten alltid kan fixa allt.

Rädda barnen #3

I SvD:s artikelserie om barnfetma varnade en barnläkare för att lägga alltför mycket ansvar på individen, d.v.s. föräldrarna. Jag suckade först över att man så gärna omyndigförklarar individer när det gäller hälsofrågor; vem ska ha ansvar för barnens hälsa om inte föräldrarna? Fick dock modifiera mig en aning när jag läste en intervju med en kvinna vars son var överviktig. Det mest förvånande hon lärt sig på den kurs familjen gått på var att det var mycket kalorier och socker i läsk.

En av artiklarna avslutades med att barn fick berätta vad de ätit till frukost. Gissar att föräldrarna till flickan som berättade att hon fått en smörgås med nutella och druckit Oboy, inte är helt nöjda med uppmärksamheten...

Replik

Mitt inlägg om ansvar vid våldtäkt finns idag (i förkortad och nedtonad form) i DN.

Ansvar vid våldtäkt

Gräver febrilt efter Bricanylen i väskan efter att ha läst Lars Engströms insändare i dagens DN. Han hävdar att Amnestys enkät om synen på ansvar vid våldtäkt var felformulerad. De svarande som hävdade att våldtäktsoffret hade ansvar för det skedda ska ha avsett offrets "eget moraliska ansvar för sitt riskabla beteende", inte ansvar i juridisk mening (som om någon skulle drömma om att offret hade straffrättsligt ansvar för våldtäkten).
Exakt vilket riskabelt beteende tänker Engström på? Att dricka alkohol? Att ha kort kjol? Att vara ute på kvällen? Att vara kvinna? (Enkäten nämner för övrigt inte manliga våldtäktsoffer, så vi får väl anta att de inte finns.) Det vore intressant att höra vad Engström anser är "lagom" riskbeteende, så att offret inte har eget moraliskt ansvar.
Jag blir så fruktansvärt frusterad över att sådana unkna uppfattningar fortfarande florerar. Inget våldtäktsoffer har eget moraliskt ansvar, oavsett kön, ålder eller grad av berusning. Sedan vore det givetvis önskvärt att alla lärde sig att ta uppskatta sig själva tillräckligt mycket för att inte medvetet sätta sig i riskfyllda situationer, men det är en annan fråga.

(Är det möjligen den här Lars Engström som skrivit inlägget? Passande boktitel, isåfall.)