Inlärd hjälplöshet

I kvällens avsnitt av SVT:s serie Singelmammor klagade en av de ingående mammorna över det bristande "systemet". Det som upprörde henne var hennes boendesituation, som onekligen verkar bekymmersam. Hon är ensamstående mor till en treårig pojke och bor sedan fyra månader i kappsäck hemma hos familj och vänner. Handläggaren på socialkontoret var tveksam till om hon hade rätt till förtur i lägenhetskön, men utfärdade ändå ett intyg för detta. Kvinnan sade bittert att det inte verkade finnas någon plats för henne, trots att hon bara gjort det som verkat bäst för hennes barn.
Vi talar om en person som, då det tog slut med barnets far, själv valde att med omedelbar verkan säga upp den lägenhet de då bodde i "för att det skulle kännas definitivt". Utan att att först försöka hitta någon annan bostad. Med ett treårigt barn. Hon förefaller vara en ung, frisk och stark kvinna utan uppenbara handikapp samt föräldrar och syskon i Stockholm. Ursäkta om jag inte gråter floder över det hårda systemet som inte omedelbart skakar fram en lägenhet med tillhörande skattesubventionerat bostadsbidrag.
Missförstå mig inte; jag tycker absolut att alla barn ska få ha en fast punkt i tillvaron. Jag ser bara ytterligare tecken på hur generationer invaggats i falsk tro på att de inte själva behöver ta ansvar eller tänka igenom sina beslut, eftersom pappa Staten alltid kan fixa allt.