Singelmammor #4

Trodde att jag var färdigtjatad om Singelmammor, men icke. Minns ni mamman som var upprörd över samhällets brist på lust att kasta hyreskontrakt över henne - efter att hon valt att säga upp det kontrakt hon hade?
I kvällen avsnitt gör hon ett nytt försök att ansöka om förtur i hyreskön. "Det är ju egentligen tre områden som är aktuella; Kungsholmen, Södermalm och Alvik. Men inte pendelavstånd, det tycker jag känns för jobbigt."

Lycka till.

Singelmammor #3

Missade Singelmammor i söndags men ivrigt påhejad av en väninna som sett avsnittet, var jag idag oerhört modäärn och tittade på nätet. Känns skönt att kunna konstatera att jag nu börjar förstå varifrån den bohemiska (aka tunnelbaneplankande och barnvagnsrökande) mamman fått sin speciella charm. I teasern för nästa avsnitt avslöjades nämligen att hon när hon var liten bad sin pappa dra ut en av hennes framtänder eftersom hon ville ha en glugg. Och pappan gjorde det. Drog ut en tand på sitt barn med en tång.
Det är nästan så att man kan förstå att hon lämnar sitt barn ensamt hemma när det sover. Nästan. (Jag känner att jag dissat henne lite väl mycket. Hon verkar trots allt vara en mycket kärleksfull - om än inte helt genomtänkt - mamma.)

Fnissade för övrigt rått när den nyförlösta mamman får en kamera upp i nosen och skyskrapehög på oxytocin säger något i stil med : "Det är så fantastiskt det här. Med naturen och det."

Singelmammor igen

Kvinnan i SVT:s serie om Singelmammor som jag tidigare skrivit om här passade i kvällens avsnitt på att planka i tunnelbanan. Medan hon blev filmad för SVT.

Kalla mig en gammal surkärring - men ärligt talat? (Hon är åtminstone konsekvent i sin inställning att samhället är SKYLDIGT henne vissa saker. Som förtur i i bostadskön. Och gratis tunnelbana.)

Inlärd hjälplöshet

I kvällens avsnitt av SVT:s serie Singelmammor klagade en av de ingående mammorna över det bristande "systemet". Det som upprörde henne var hennes boendesituation, som onekligen verkar bekymmersam. Hon är ensamstående mor till en treårig pojke och bor sedan fyra månader i kappsäck hemma hos familj och vänner. Handläggaren på socialkontoret var tveksam till om hon hade rätt till förtur i lägenhetskön, men utfärdade ändå ett intyg för detta. Kvinnan sade bittert att det inte verkade finnas någon plats för henne, trots att hon bara gjort det som verkat bäst för hennes barn.
Vi talar om en person som, då det tog slut med barnets far, själv valde att med omedelbar verkan säga upp den lägenhet de då bodde i "för att det skulle kännas definitivt". Utan att att först försöka hitta någon annan bostad. Med ett treårigt barn. Hon förefaller vara en ung, frisk och stark kvinna utan uppenbara handikapp samt föräldrar och syskon i Stockholm. Ursäkta om jag inte gråter floder över det hårda systemet som inte omedelbart skakar fram en lägenhet med tillhörande skattesubventionerat bostadsbidrag.
Missförstå mig inte; jag tycker absolut att alla barn ska få ha en fast punkt i tillvaron. Jag ser bara ytterligare tecken på hur generationer invaggats i falsk tro på att de inte själva behöver ta ansvar eller tänka igenom sina beslut, eftersom pappa Staten alltid kan fixa allt.