Missriktad hjältedyrkan

Hörde i den pågående sammanfattningen av OS en sportjournalist berätta att Ara Abrahamian blivit hans hjälte eftersom Ara följt sitt hjärta och gjort det han visste var rätt. Ursäkta, men vi talar om en kille som när han inte får den fina guldfärgade medaljen kastar sin på golvet, stormar därifrån och surar i ett hörn i väntan på att någon ska säga förlåt. Oavsett hur korrumperat systemet är, är det inte en hjältes reaktion - snarare en bortskämd treåring.

Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."

Fräls oss ifrån Susanne

För ett tag sedan nämnde jag att jag höll på med Susanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" och uttryckte ett visst positivt intresse. Var snälla och glöm det. Jag har äntligen tragglat mig igenom hela boken och blev så arg att jag fick överdosera på min astmasprej.

Jag klarade att le milt överseende åt hennes frekventa citat av antipsykiatrer och hennes vana att sätta psykiatriska "patienter" inom citationstecken men när hon på fullt allvar hävdar att kvinnoförtrycket inte kan brytas förrän incestförbudet upphävs ( i synnerhet det mellan mor och son) - då saknar till och med jag ord. Hon avslöjar i ett annat kapitel att en av hennes sexuella fantasier handlar om "älskog med en präktig, imaginär son".

Hur i himlens namn har denna kvinna kunnat bli en ikon för kvinnofrigörelsen?? Okej att man måste få begå ungdomssynder men hur kan detta bisarra feltramp ha tigits ihjäl så totalt? Måste säga att min nyligen väckta respekt inför och nyfikenhet på den feministiska rörelsen håller på att dö kvävningsdöden...