Mig äger ingen

Ikväll är det dags igen för vår lilla bokklubb och den här gången har vi läst Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Jag har länge dragit mig för att läsa den eftersom jag fått för mig att den skulle vara ett vältrande i sorglig uppväxt med alkoholiserad arbetarpappa som sugs ut av profiten och sen kastas på soptippen. Till min förvåning upptäckte jag en ömsint och vanvettigt lojal skildring av en trasig förälder som dottern ändå uppfattar som bäst i världen. Även om det hela tiden kliade i mig att ringa Soc (en yrkesskada), framställer hon ändå sin barndom som rik och till stora delar lycklig. Dessutom är det en intressant tidsskildring.
Jag satt och förundrades över hur en mamma kan lämna sin dotter hos en så uppenbart dysfunktionell pappa - och insåg sedan att jag knappt hade höjt ett ögonbryn om rollerna varit omvända. Varför skulle en pappa skulle bry sig mindre om hur hans dotter har det? (Eller en mamma mer, för den delen) Nyttiga insikter om hur mycket på ytan ens jämställdhet ändå sitter...

Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."