Italienska galenskaper

Jag har tidigare på den här bloggen suckat över den ofattbara paradoxen Italien. Ytterligare en gåtfull prisma i obegriplighetens rosettslipade juvel (blir alltid poetisk när jag är hungrig) är kvinnosynen. Närmare bestämt den syn som manifesteras i att även de mest seriösa debattprogram måste ha små kuttersmycken i paljetter som ålar omkring i bakgrunden, synbarligen utan någon uppgift annat än att få folk att inte byta kanal.
Tänk er motsvarigheten i SVT: K-G Bergström spänner ögonen i en svettig Anders Borg som precis fått frågan om han inte måste revidera sin positiva prognos gällande sysselsättningen med tanke på den senaste nedskrivningen av Tysklands BNP - och in valsar plötsligt två blondiner iförda bikinis och med ananas i håret som steppar, lämnar en ros och försvinner ut åt vänster.
Inte nog med att detta är så vansinnigt; det är dessutom enorm konkurrens om att få vara fröken Politisk Paljett. För närvarande pågår uttagningar för att få bli nummerflicka i programmet Striscia la Notizia. 5000 hoppfulla ska sållas ner till två och detta sker genom förnedrande grenar som att sjunga medan någon sprutar vatten på dem och att lapa mjölk från nappflaskor. (Bimbo betyder också litet barn på italienska.)

Jämställdsheten har ett par små myrsteg kvar, även i Europa..

Mig äger ingen

Ikväll är det dags igen för vår lilla bokklubb och den här gången har vi läst Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Jag har länge dragit mig för att läsa den eftersom jag fått för mig att den skulle vara ett vältrande i sorglig uppväxt med alkoholiserad arbetarpappa som sugs ut av profiten och sen kastas på soptippen. Till min förvåning upptäckte jag en ömsint och vanvettigt lojal skildring av en trasig förälder som dottern ändå uppfattar som bäst i världen. Även om det hela tiden kliade i mig att ringa Soc (en yrkesskada), framställer hon ändå sin barndom som rik och till stora delar lycklig. Dessutom är det en intressant tidsskildring.
Jag satt och förundrades över hur en mamma kan lämna sin dotter hos en så uppenbart dysfunktionell pappa - och insåg sedan att jag knappt hade höjt ett ögonbryn om rollerna varit omvända. Varför skulle en pappa skulle bry sig mindre om hur hans dotter har det? (Eller en mamma mer, för den delen) Nyttiga insikter om hur mycket på ytan ens jämställdhet ändå sitter...