Domedagsprofetia

I USA protesterade upprörda medborgare och även finansarbetare mot det planerade räddningspaketet för investmentbankerna. Jag vet inte om man ska bli imponerad eller rädd - att vara beredd att offra sin egen (och miljontals andras) anställning/privatekonomi för sin tro på den liberala marknadsekonomin utan statlig inblandning. I synnerhet som samma människor sannolikt inte alls är lika liberala när det gäller t.ex. frihandel.

I Europa å andra sidan, tävlar politikerna om att öka den statliga kontrollen. Suveränt ignorerande alla föresatser om gränslöst samarbete inom EMU uppställer man plötsligt statliga bankgarantier i parti och minut. ECB svarar på den rådande oron och de skenande räntorna med att inte sänka styrräntan. Motivering? "Europeerna oroar sig fortfarande för att inflationen ska äta upp deras besparingar." Oroar sig för att de inte ska finnas kvar om några veckor, snarare. Risken för ett sammanbrott av EMU känns plötsligt ganska stor. Man får verkligen, verkligen hoppas att det inte kommer dit - konsekvenserna för Europa vore förödande och en återuppbyggnad av något sorts gemensam marknad skulle ta många generationer till astronomiska kostnader.