Gyllenhammar igen

Min syster, som i vanlig ordning är bättre uppdaterad i blogglandskapet, uppmärksammade mig på att Cecilia Gyllenhammar har gjort det igen. Jag orkar knappt gå in på det barnsliga och ogenomtänkta resonemanget, men kan iallafall konstatera att associationsbanorna visserligen är betydligt mer sammanhållna den här gången men att behandlingen av språk och grammatik är förvånansvärt nonchalant för att komma från en person med aspirationer på att leva på att skriva. (Någon kvar efter den meningen? Ber om ursäkt.)
Men, okej, jag kan inte låta bli att gå in lite grann på resonemanget också:
Är det inte en aning ologiskt att förespråka självförverkligande med ständigt kicksökande (t.ex. i form av en grekisk älskare som knappt talar engelska) och att förvänta sig att ens barn inte bara accepterar utan också mår bättre av detta - om jag själv skrivit en Avslöjande Nyckelroman om hur psykologiskt skadad jag blivit av mina självupptagna föräldrar som aldrig SÅG mig som jag var?