Mileschauvinism

Det här är ju bara för underbart vansinnigt för att vara sant. Sammanfattningsvis ska Vetenskapsrådet ha beviljat drygt en halv miljon (skatte-)kronor till ett projekt som ska undersöka trumpeten som genussymbol. Trumpeten. Som genussymbol. Där går ändå gränsen även för min nyvaknade feminism.
Citat ur projektbeskrivningen:

”Den övergripande frågeställningen är att undersöka vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol.

För att kunna utkristallisera dessa blir det nödvändigt att problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.

Vilka normer ligger bakom detta? Hur kommer dessa till uttryck och hur tvingande tycks de vara?

Frågor som leder mig är: Vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ’kvinnlig klang’?"

Vet inte vilket alternativ som känns värst - att någon skrivit ihop det här dravlet på fullt allvar, eller att det är ett skämt och att Vetenskapsrådet gått på det.

Heureka!

Lyfte blicken från raggsockorna tillräckligt länge för att registrera Den Stora Nyheten. Under fortsatt idogt stickande brottades jag - som alla andra - med frågorna:
1) Varför nu? och
2) Varför så hiskeligt lång förlovning?
Mitt första svar på fråga 1) var att hon i desperation sett till att bli gravid, men det motsades ju av fråga 2). Ett par varv senare hade jag den självklara förklaringen. Madde är gravid! Hon behöver gifta sig asap och då måste ju storasyrran vara åtminstone förlovad. Två kungabröllop på en sommar blir ju lite mycket och alltså får storasyster vackert vänta. Voilá; ett elegant gordiskt hugg som kan hjälpa oss alla att sova lugnt inatt.

Schhh...

Stör inte, jag stickar. Flätstickar. Gick en kurs i helgen och har inte kunnat trassla mig ur nystanen sedan dess. Är så upptagen att jag knappt hinner lyfta blicken för att skriva det här; än mindre för att läsa tidningen/se på TV och formlera en åsikt om något.

(I väntan på att rigor mortis-greppet kring stickorna ska lossna, kan ni som inte redan sett den, fascineras av debatten om bordsskick som Malena Ribbing råkade starta. Scrolla ner lite bland kommentarerna och njut av upprördheten! Tänk att ett sånt ämne kan väcka så mycket känslor. Och tänk att så många inte vill lära sina barn att föra sig i alla sammanhang, utan vill se till att de ska känna sig klumpiga och förlägna om de någon gång skulle hamna på t.ex. en finare jobbmiddag. "Överklassmanér", minsann. Om det är något som bibehåller klyftor så är det väl just sådana resonemang.)

Konstfack ett varv till

Jag är ju sen som alltid men Anna Odell (Förresten, någon som vet om hon är släkt med Mats? Inte tänkt på det förrän nu.) skrev alltså det här i söndags. Bra att hon tänker på de personer som blev inblandade (även om det bara gäller personerna på bron). Lite märkligt dock att hon "tycker att det är olyckligt att händelser inom projektet läckt ut" innan hon är färdig med sitt verk. Hon kan ju inte på allvar ha trott att en sådan händelse inte skulle få uppmärksamhet. Det troliga är väl tvärtom att det handlade om ett mycket medvetet spel med sensationslystnaden hos medierna och oss läsare.
Läs också Clemens Pollinger i SvD idag om hur Konstfackstudenterna riktar sina ifrågasättande provokationer åt fel håll.

Borta med vinden?

Tillvaron har onekligen sina små mysterier...

Mejl om Förintelsen

Det cirkulerar just nu ett mejl som innehåller dokumentära bilder från nazistiska koncentrationsläger. Bilderna togs av de allierade på uppmaning av USA:s president Eisenhower, som ska ha motiverat det med att "någon idiot förr eller senare kommer att säga att det här aldrig inträffat". Sorgligt sannspådd, alltså, och mejlet har ett angeläget budskap. Tyvärr är bildtexten inte lika oproblematisk. Förutom att översättningen är slarvig och bitvis nästan obegriplig, påstås även att Storbritannien nu strukit Förintelsen ur skolornas historieböcker för att inte stöta sig med landets muslimska befolkning "som hävdar att Förintelsen inte ägt rum". Detta är ju uppenbart idiotiskt och heller inte sant. Undervisning om de tyska koncentrationslägren är obligatorisk i den brittiska skolplanen.
I dessa tider av Förintelseförnekelse och allt högljuddare antisemitism är det verkligen viktigt att påminna om den tragiska historien. För att inte tappa i trovärdighet (eller anständighet), är det också oerhört viktigt att inte beblanda sig med antimuslimska fördomar.

Ingen nation en ö

Frankrikes regering har nu lovat ett generöst lån till den inhemska bilindustrin. President Sarkozy passade på att uppmana företagen att lägga ner sina fabriker i Östeuropa, för att istället flytta produktionen till Frankrike för att skapa franska arbetstillfällen.
Hur kan statsöverhuvuden och regeringar vara så komplett historielösa och blinda för långsiktiga konsekvenser? Det här är en exakt upprepning av vad som hände i Europa på 30-talet, med depression, arbetslöshet och panikslagna politiker som försökte inbilla sig att just deras land kunde räddas genom isolationism. Facit behöver jag väl knappast påminna om.
Världsekonomin har - tack och lov - bara blivit alltmer gränslös och gemensam. Nu fattas det bara att vi äntligen inser konsekvensen av detta; nämligen att vi också måste planera och agera gemensamt. Det finns ingen unik "svensk" ekonomi, som upphör vid landets gränser och kan regleras genom svensk lagstiftning. Våra företagsfjärilar skapar orkaner i djungler på andra sidan jorden - och tvärtom.

Äntligen!

Var på Hermans ekohandel häromdagen. Det är en matbutik med i princip fullt sortiment, där man inte ens nöjt sig med att bara ta in kravmärkt eller så. Nejdå, enligt företagsidén tar man ansvar för att samtliga varor ska vara de som är de mest klimatvänliga just då, när alla faktorer som transporter etc vägs in. Dessutom undviker man E-nummer i möjligaste mån. Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Äntligen slipper man själv försöka räkna ut om det är bättre med kravmärkta spanska tomater eller växthusodlade svenska, eller räkna e-nummer på brödet.
Gå dit så ofta du har möjlighet och stötta denna fantastiska idé. Det känns extra angeläget nu när Arla redan rapporterar en störtdykning i försäljningen av ekologiska mejeriprodukter, som ändå bara är ett par kronor dyrare än de vanliga varianterna.

Kär i Skatteverket

Fick en F-skatteuträkning som jag inte förstod. Ringde den namngivna handläggaren på Skattekontoret i Luleå, helt inställd på att försvinna i någon växel. Döm om min förvåning när handläggaren svarar på första signalen, omedelbart plockar fram mitt ärende och vänligt och pedagogiskt förklarar uträkningen. Dessutom har man tidigare svarat på mina mejlade frågor inom 24 timmar.
Jag drar omedelbart tillbaka mina tidigare sura påhopp på Skatteverket och hävdar motsatsen!

Fel kommun

Angående de obegripligt korkade och motbjudande uttalandena från några poliser i Malmö: Så tråkigt att de spär på fördomar ytterligare - jag hade hoppats att någon gång bli motbevisad i min övertygelse att folk från Vellinge är inskränkta och obehagliga.
Vem har egentligen "hannat i fel kommeun"?

(Och, igen: Hur kan en kommun tillåtas att säga nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn?)

Jag tror vi behöver en paus, faktiskt

Ligger lite efter i min samtidslitteratur, så jag har precis avslutat Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Boken handlar om året efter hans skilsmässa efter tolv års äktenskap. Jag kan respektera behovet att bearbeta något så traumatiskt i text och JJK:s envishet att framställa sig själv i all sin ömkliga mänsklighet väcker viss sympati. Men ändå. Vad jag förstår är åtminstone de flesta karaktärer tagna ur verkligheten, många så lite förklädda att t.o.m. jag som inte har någon som helst koll på den delen av Kultursverige utan svårighet kan identifiera dem. Förutom exfruns otrohet, diktatoriska drag och tablettbehandlade depression, outas också kärleksaffärer och missbruk hos bipersoner. För att göra JJK rättvisa tar han också upp många av exfruns goda sidor, men hans oförmåga att se sig själv som något annat än ett oskyldigt offer är ganska provocerande. Hur kan man i ena stunden beskriva hur många år ens äktenskap varit på uppehällningen (och hur passionerat förälskad man blivit i en annan kvinna året före skilsmässan), för att några rader senare beklaga sig över att man blivit så grymt "dumpad". Uppenbarligen hade exfrun lite mer mod och initiativförmåga som tog tag i det.
Slutligen måste jag återigen ge mig på en vidöppen dörr (det verkar vara ett sådant år i år): Är vi inte liiiite trötta på hänsynslöst självutlämnande böcker - som i första hand lämnar ut andra personer?

Rädda barnen #3

En elev hittade metallbitar i skolmaten. Personligen måste jag säga att jag har större förståelse för att sådant kan hända av misstag, än att skolorna har mage att servera Chicky bits och kalla det lunch...