Konstfack ett varv till

Jag är ju sen som alltid men Anna Odell (Förresten, någon som vet om hon är släkt med Mats? Inte tänkt på det förrän nu.) skrev alltså det här i söndags. Bra att hon tänker på de personer som blev inblandade (även om det bara gäller personerna på bron). Lite märkligt dock att hon "tycker att det är olyckligt att händelser inom projektet läckt ut" innan hon är färdig med sitt verk. Hon kan ju inte på allvar ha trott att en sådan händelse inte skulle få uppmärksamhet. Det troliga är väl tvärtom att det handlade om ett mycket medvetet spel med sensationslystnaden hos medierna och oss läsare.
Läs också Clemens Pollinger i SvD idag om hur Konstfackstudenterna riktar sina ifrågasättande provokationer åt fel håll.

Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)