Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)

Trygghetsnarkomani

SvD har idag en intressant artikel om vilka typer av problem som får folk att söka sig till psykakuten. För den som ännu inte läst den, rekommenderar jag varmt David Eberhards bok om den ständigt ökande trygghetsnarkomanin.
Eberhard är polemiker och tar därmed ut svängarna men sådana debattörer behövs om vi ska ha en chans att vända den nuvarande utvecklingen där folk ropar på traumabearbetning efter att bussen fastnat i en snödriva.
Jag tror att Eberhard har en klar poäng i att det handlar om ett samhälle som invaggar sina medborgare i en falsk förvissning om att världen är trygg och förutsägbar - vilket gör chocken så mycket större när något otrevligt inträffar. Vilket det gör. Hur lär vi oss själva och andra att en viss grad av motgång kan förväntas i livet och måste kunna uthärdas?