Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)