Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)

Tvångssyndrom

Såg dokumentären Glöm ej bort att älska varandra. Har man sett den - med scener där en kvinna står naken ute i snön och paketerar sopor för att rädda sina barn från bacilldöden - borde man aldrig mer ställa frågan om psykisk sjukdom verkligen är "riktig" sjukdom. Ett ordentligt tvångssyndrom kan vara oändligt mycket mer handikappande och socialt isolerande än de flesta kroppsliga sjukdomar jag kan komma på - möjligen frånsett avföringsinkontinens.
Den som en gång träffat en person med bacillskräck och i andra hand upplevt den allt överskuggande, totalt förlamande ångest som kan orsakas av en okänd fläck på köksbordet, kan aldrig glömma det. En av mina tvångspatienter var en höggravid läkarstudent som vaknat en dag med övertygelsen att hennes ofödda barn via henne skulle smittas av någon fasansfull sjukdom. Som läkarstudent hade hon full inblick i alla sällsynta prenatala/postpartumtillstånd som någonsin rapporterats och ingenting kunde få henne att slappna av i sin vaksamhet.
Om du har någon i din närhet som lider av tvångssyndrom; se till att de får hjälp. Så snart som möjligt. Ju längre tvånget får styra, desto svårare är det att bli av med. Det finns idag flera behandlingsmetoder med hyfsade till bra resultat; från mediciner via egenterapi på nätet till beteendeterapi i grupp eller individuellt.
Till slut: Hur svårt det än är, försök att inte dras med i tvångsritualerna. Hur mycket ångest det än ger personen ifråga, är alternativet sämre.