Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)

Självmord

I Ann Heberleins bok som jag nämner i föregående inlägg förekommer uppgiften att självmord är den främsta dödsorsaken i Sverige i åldersguppen 15-44 år. Jag har hört samma uppgift från flera olika håll, alltid med avsikten att påpeka vilket misslyckande det är för samhället.
Förlåt om jag sticker ut hakan litet: Vilken dödsorsak skulle vi vilja dominerade i åldesrgruppen 15-44 år? Jag tolkar faktiskt statistiken i första hand som ett resultat av att vi i Sverige har en bra grundhälsovård, utbrett säkerhetstänkande gällande transporter etc och - i ett internationellt perpektiv - måttliga problem med dödligt våld och avancerat missbruk.
Sedan är givetvis varje självmord som begås under inflytande av en psykisk sjukdom en tragedi för ett stort antal personer och ett slöseri ur samhällsekonomisk synpunkt. De flesta självmorden begås dock av personer över 60, vilket ofta tappas bort i debatten eftersom andra dödsorsaker då är ännu vanligare.

Rädda barnen

2004 gick hälsovårdsmyndigheter världen över ut med varningar för att ge antidepressiva läkemedel till barn och unga. Anledningen var att studier visat att unga som fick sådana läkemedel kunde få högre frekvens av självmordstankar. Paniken slog till, antipsykiatrin firade triumfer och rykten spreds om ondskefulla pillerdoktorer som ville droga ner oskyldiga barn. Nu har kanadensiska forskare följt upp vilka effekter detta fick. De har studerat mer än 265 000 barn och ungdomar under nio år före varningen och två år efter. Förskrivningen av antidepressiva läkemedel minskade verkligen. Samtidigt ökade självmorden i gruppen med 25%. Tjugofem procent.

Kan vi äntligen, en gång för alla, slå fast att psykiatriska sjukdomar i högsta grad existerar, att de är livsfarliga tillstånd (högre dödlighet för unga vuxna än någon annan sjukdom) och att vi idag har effektiva metoder för att behandla och lindra dem - om vi får tillstånd att använda dem?

Nollvision

Regeringen presenterade för ett tag sen sin folkhälsoproposition där man bl.a. lanserar en nollvison gällande självmord. Det är givetvis en oerhört viktig fråga; 1400 personer dör i självmord varje år - mer än tre gånger så många som de som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det är möjligt att få ner antalet självmord med hjälp av utbyggd skolhälsovård, mer lättillgänglig psykiatrisk vård och aktivt arbete för att minska förekomsten av alkoholmissbruk. Samtidigt hoppas jag innerligt att ingen inblandad tar uttrycket “nollvision” på allvar. Att faktiskt försöka eliminera självmorden skulle innebära enorma inskränkningar i den personliga friheten på ett sätt som inte är acceptabelt. Jag tror dessutom (en åsikt som skulle få många av mina kolleger att kräva att jag blev av med legitimationen) att det finns något sådant som “rationella” självmord, där personen i fråga inte lider av en psykisk störning utan helt enkelt har bestämt sig för att det är dags att sluta. I ett sådant fall har givetvis inte staten eller någon annan myndighet rätt att lägga hinder i vägen. Mitt jobb som psykiater är att upptäcka och behandla de fall där självmordsönskan beror på en psykisk störning (depression, psykos, missbruk) och då med hjälp av tvång om det är nödvändigt.