Nollvision

Regeringen presenterade för ett tag sen sin folkhälsoproposition där man bl.a. lanserar en nollvison gällande självmord. Det är givetvis en oerhört viktig fråga; 1400 personer dör i självmord varje år - mer än tre gånger så många som de som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det är möjligt att få ner antalet självmord med hjälp av utbyggd skolhälsovård, mer lättillgänglig psykiatrisk vård och aktivt arbete för att minska förekomsten av alkoholmissbruk. Samtidigt hoppas jag innerligt att ingen inblandad tar uttrycket “nollvision” på allvar. Att faktiskt försöka eliminera självmorden skulle innebära enorma inskränkningar i den personliga friheten på ett sätt som inte är acceptabelt. Jag tror dessutom (en åsikt som skulle få många av mina kolleger att kräva att jag blev av med legitimationen) att det finns något sådant som “rationella” självmord, där personen i fråga inte lider av en psykisk störning utan helt enkelt har bestämt sig för att det är dags att sluta. I ett sådant fall har givetvis inte staten eller någon annan myndighet rätt att lägga hinder i vägen. Mitt jobb som psykiater är att upptäcka och behandla de fall där självmordsönskan beror på en psykisk störning (depression, psykos, missbruk) och då med hjälp av tvång om det är nödvändigt.