Ann Heberlein

Jag håller på med Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en otäck, drabbande och bitvis provocerande skildring av hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Det är otroligt starkt av henne att våga vara så hänsynslöst självutlämnande, även om det ofrånkomligen blir en aning romantiserande. Det är inte Heberleins fel; det är bara ekot av månghundraåriga kopplingar mellan ångest och kreativt skapande. Som hon så riktigt påpekar, handlar ångest vid depression och mani om något helt annat.
Som psykiater kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck över att hon beskriver sina kontakter med vården och sina mediciner som livräddande - inte det vanliga perspektivet i media, känns det som. Jag är också glad att hon så tydligt tar avstånd från Foucaults antipsykiatriska påstående att vi alla är i lika hög grad galna och att skillnaden mellan det avvikande och det normala är "bara skenbar och socialt konstruerad". Den som en gång sett desperationen och dödsångesten hos en psykotisk person som är övertygad om att han har en giftorm i kroppen eller att medicinen han fått gör att han smälter, har svårt att acceptera att det skulle vara ett "normalt" tillstånd, som samhället har valt att diagnostisera enbart för att kunna isolera ett störande element...

Rädda barnen

2004 gick hälsovårdsmyndigheter världen över ut med varningar för att ge antidepressiva läkemedel till barn och unga. Anledningen var att studier visat att unga som fick sådana läkemedel kunde få högre frekvens av självmordstankar. Paniken slog till, antipsykiatrin firade triumfer och rykten spreds om ondskefulla pillerdoktorer som ville droga ner oskyldiga barn. Nu har kanadensiska forskare följt upp vilka effekter detta fick. De har studerat mer än 265 000 barn och ungdomar under nio år före varningen och två år efter. Förskrivningen av antidepressiva läkemedel minskade verkligen. Samtidigt ökade självmorden i gruppen med 25%. Tjugofem procent.

Kan vi äntligen, en gång för alla, slå fast att psykiatriska sjukdomar i högsta grad existerar, att de är livsfarliga tillstånd (högre dödlighet för unga vuxna än någon annan sjukdom) och att vi idag har effektiva metoder för att behandla och lindra dem - om vi får tillstånd att använda dem?