Ann Heberlein

Jag håller på med Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en otäck, drabbande och bitvis provocerande skildring av hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Det är otroligt starkt av henne att våga vara så hänsynslöst självutlämnande, även om det ofrånkomligen blir en aning romantiserande. Det är inte Heberleins fel; det är bara ekot av månghundraåriga kopplingar mellan ångest och kreativt skapande. Som hon så riktigt påpekar, handlar ångest vid depression och mani om något helt annat.
Som psykiater kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck över att hon beskriver sina kontakter med vården och sina mediciner som livräddande - inte det vanliga perspektivet i media, känns det som. Jag är också glad att hon så tydligt tar avstånd från Foucaults antipsykiatriska påstående att vi alla är i lika hög grad galna och att skillnaden mellan det avvikande och det normala är "bara skenbar och socialt konstruerad". Den som en gång sett desperationen och dödsångesten hos en psykotisk person som är övertygad om att han har en giftorm i kroppen eller att medicinen han fått gör att han smälter, har svårt att acceptera att det skulle vara ett "normalt" tillstånd, som samhället har valt att diagnostisera enbart för att kunna isolera ett störande element...