Elementärt, min käre Watson

Satt för några dagar sedan på ett café vid en gågata i centrala Moskva. Mitt sällskap pekade ut en man som oupphörligt sprang fram och tillbaka framför fönstret enligt samma mönster: Sprinta 25 meter, vänd och gå tillbaka, sprinta 25 meter osv. Ibland pratade han också för sig själv. Jag ställde med osviklig precision diagnosen tvångssyndrom och satt och förfasade mig över den eftersatta ryska psykiatrin. Till slut tyckte jag så synd om honom att jag funderade på att gå ut och knuffa honom över vilket märke i asfalten det nu var han inte klarade att passera.

Tills jag kom ut på gatan och såg att de höll på med en filminspelning.

Hur lågt kan man sjunka?

Längtar plötsligt efter skampålens återinförande...

Äldre par lurat av falskt barnbarn
Några dagar innan påsk blev ett äldre par i Boråstrakten uppringda av en ung kvinna som uppgav sig vara deras barnbarn. Kvinnan sade sig vara i stort behov av pengar, och lyckades lura paret på mer än 100 000 kronor.

- Mycket tyder på att det är någon med god kännedom om familjen som varit inblandad, säger Sture Thorstensson, biträdande utredningschef på Boråspolisen, till Borås Tidning på nätet.Kvinnan sade att pengarna skulle användas till en överraskning, och bad morföräldrarna hålla tyst tills hela familjen var samlad. En manlig bekant till kvinnan kom förbi för att hämta kontanterna.När familjen sedan träffades för att fira påsk frågade mormodern ett av sina barnbarn vad överraskningen skulle bli, och bedrägeriet uppdagades. Polisen kommer nu att försöka spåra telefonsamtalet för att hitta det falska barnbarnet.

Från TT

Icke-dyslektisk sekreterare sökes

De senaste månaderna har jag fått mina diktat utskrivna med horribla stavfel och märkliga kommateringar. Journalanteckningar kan jag redigera själv men brev och remisser får jag utskrivna direkt på papper och måste alltså markera felen och tvinga henne att skriva om. Är inte helt populärt, kan jag rapportera. Jag sitter just nu med en remiss i handen där hon använt adressen som hälsningsfras (Ser rätt roligt ut: “Dr Nilsson vid medicinkliniken! Tacksam om…) och har avslutat sista meningen med inte mindre än två (2) utropstecken. Kanske borde lägga till “en glad tjej på 14 jordsnurr” under min namnteckning…

Ropen skalla, barnbidrag åt alla

Jag tyckte först att centerns förslag att inkomstpröva barnbidraget lät vettigt - varför ska ett skattefinansierat bidrag gå till höginkomsttagare utan nämnvärt behov av det? Sedan såg jag att de anser att gränsen går vid en årsinkomst på 240.000. Alla som tjänar 20.000 i månaden kan nu sträcka på sig lite extra eftersom de minsann är höginkomsttagare…

Jag trodde inte regeringen om att försöka lura i folk att de tillhör en välmående medelklass, när de i själva verket lever ur hand i mun och inte ens har möjlighet att spara en månadslön om året. Är längtan att definiera folk som höginkomsttagare helt simpelt ett utslag av nyspråk - “Om vi inte kallar någon för låginkomsttagare, så finns det inte”?

Får i brist på alternativ alltså ansluta mig till arbetslinjen och hävda att marginaleffekter är ett värre ont och att barnbidraget bör stå kvar som tidigare.

Kändis...

Är trots allt nöjd med min insats idag. Det var trevligt och stimulerande och jag lyckades nästan hela tiden glömma att jag såg ut som en plockad kyckling. Blev t.o.m. igenkänd på stan efteråt av folk som suttit i publiken och kom fram och tackade. Ovan och rolig känsla för oss nobodies!

Men det var ju så här det skulle vara...

http://thesartorialist.blogspot.com/2008/03/world-class-style-from-new-dehli-india.html
…inte en genomskinlig blondin i praktiska kläder och busig frisyr.

What you see isn't what you get

Ska om några timmar sitta på scen i en panel och försöka säga smarta saker. Är inte särskilt sugen - tycker att jag har sagt allt jag kan i ämnet i fråga - och det har inte förbättrats av mitt besök hos frisören igår. Skulle helst vilja ha en skylt på mig där det står “Det här håret var ett beslut av min frisör”. Det må vara en tjusig frisyr, men den passar inte min själ. Identitetskris på gång…

Kostråd

Livsmedelsverket har äntligen reviderat sina rekommendationer angående kostråd för gravida och ammande. Jag tyckte länge att det var bra med stränga kostråd - vem vill ta risken att skada sitt barn? - men med tilltagande frekvens graviditeter i omgivningen har jag insett hur klumpiga råden är och i hur hög grad de skuldbelägger kvinnan. Barn föds med skador även i Sverige och det har sällan något att göra med att kvinnan råkade äta opastöriserad ost någon gång (ett misstänkt fall sedan 70-talet, har jag hört av en infektionsläkare).
Det är också rimligt att ändra råden angående alkohol för ammande; risken är stor att folk helt ignorerar råden när de är så uppenbart grundlösa. Det verkar till stor del ha handlat om uppfattningen att det är oansvarigt av småbarnsmammor att dricka alkohol. Det kan man ju tycka men borde rekommendationen isåfall inte gälla även pappan?
Jag är däremot mer fascistoid när det gäller alkohol för gravida. Visst, det finns inga studier som visar att något glas vin skadar fostret (till stor del beroende på att det inte betraktas som etiskt att be gravida dricka alkohol i forskningssyfte). Däremot vet man helt säkert att alkohol kan ge mycket allvarliga fosterskador och att redan ett glas vin gör att fosterrörelserna och andningsreflexen minskar under en timme.

Nollvision

Regeringen presenterade för ett tag sen sin folkhälsoproposition där man bl.a. lanserar en nollvison gällande självmord. Det är givetvis en oerhört viktig fråga; 1400 personer dör i självmord varje år - mer än tre gånger så många som de som dör i trafikolyckor. Jag är övertygad om att det är möjligt att få ner antalet självmord med hjälp av utbyggd skolhälsovård, mer lättillgänglig psykiatrisk vård och aktivt arbete för att minska förekomsten av alkoholmissbruk. Samtidigt hoppas jag innerligt att ingen inblandad tar uttrycket “nollvision” på allvar. Att faktiskt försöka eliminera självmorden skulle innebära enorma inskränkningar i den personliga friheten på ett sätt som inte är acceptabelt. Jag tror dessutom (en åsikt som skulle få många av mina kolleger att kräva att jag blev av med legitimationen) att det finns något sådant som “rationella” självmord, där personen i fråga inte lider av en psykisk störning utan helt enkelt har bestämt sig för att det är dags att sluta. I ett sådant fall har givetvis inte staten eller någon annan myndighet rätt att lägga hinder i vägen. Mitt jobb som psykiater är att upptäcka och behandla de fall där självmordsönskan beror på en psykisk störning (depression, psykos, missbruk) och då med hjälp av tvång om det är nödvändigt.