Reality calling, Ms Bonnier

I dagens DN finns en underhållande och lite sorglig intervju med DV:s modechef Martina Bonnier som släpper boken "Fashionista" (en lätt daterad titel men hej - hon gör väl åtminstone skäl för den). Jag brukar läsa DV - denna behagligt slätstrukna tidning - till största delen på grund av att modedelen under Martinas ledning brukar kännas intressant och ibland nästan edgy. Hon själv förefaller ju sådär odrägligt välsignad - vacker, smal, rik, framgångsrik och välklädd. Jag utgår från att hon dessutom är smart eftersom hon verkar sköta sitt jobb bra. Därför är det lite märkligt att hon erbjuder sig att byta kläder inför fotot tillsammans med DN:s reporter, så att inte hon ska se för stor ut bredvid Martina. Eller så att Martina ska se för liten ut, kanske? Call me crazy men en 42-årig tvåbarnsmor kanske inte nödvändigtvis ska ha storlek 34?
När diskussionen handlar om varför inte provkollektioner sys upp i storlek 42, säger hon: "Jag tror inte att designern skulle få utlopp för sin kreativitet om de skulle behöva sy upp sin vision i en jättestor storlek."
Nej, stackars, stackars designern som skulle vara tvungen att sy upp sin estetiska dröm i en storlek som skulle passa större delen av Damernas Världs läsare istället för en anorektisk trettonåring! Jag vet att jag slår in öppna dörrar när det gäller galna kroppsideal i modevärlden men borde inte modechef Bonnier vara lite orolig för att stöta sig med läsekretsen?