Såg dokumentären Glöm ej bort att älska varandra. Har man sett den - med scener där en kvinna står naken ute i snön och paketerar sopor för att rädda sina barn från bacilldöden - borde man aldrig mer ställa frågan om psykisk sjukdom verkligen är "riktig" sjukdom. Ett ordentligt tvångssyndrom kan vara oändligt mycket mer handikappande och socialt isolerande än de flesta kroppsliga sjukdomar jag kan komma på - möjligen frånsett avföringsinkontinens.
Den som en gång träffat en person med bacillskräck och i andra hand upplevt den allt överskuggande, totalt förlamande ångest som kan orsakas av en okänd fläck på köksbordet, kan aldrig glömma det. En av mina tvångspatienter var en höggravid läkarstudent som vaknat en dag med övertygelsen att hennes ofödda barn via henne skulle smittas av någon fasansfull sjukdom. Som läkarstudent hade hon full inblick i alla sällsynta prenatala/postpartumtillstånd som någonsin rapporterats och ingenting kunde få henne att slappna av i sin vaksamhet.
Om du har någon i din närhet som lider av tvångssyndrom; se till att de får hjälp. Så snart som möjligt. Ju längre tvånget får styra, desto svårare är det att bli av med. Det finns idag flera behandlingsmetoder med hyfsade till bra resultat; från mediciner via egenterapi på nätet till beteendeterapi i grupp eller individuellt.
Till slut: Hur svårt det än är, försök att inte dras med i tvångsritualerna. Hur mycket ångest det än ger personen ifråga, är alternativet sämre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Saknar dina inlägg.. :-(
Bra skrivet!
Vill bara tillägga att hurvida man ska gå med i tvånget det är hela tiden en avvägningsfrågaa och beror också på hur svårt tvånget är...som ofta dom när anhöriga lär sig avläsa.Det är i bland mycket svåra avvägningar som måste göras...Det fungerar inte så att man bara kan sätta emot.för mår personen så dåligt och ingen hjälp finns att få, då kan det vara livsagörande att vara den drabbade till hjälp.Men som anhörig ser man och lär sig ofta när man kan gå emot och när man måste ge efter.man kan inte bara stå och se på när någon fullkomligt är så förtvivlad har sån ångest och smärta att livet känns outhärdigt.
Det vore skandal att inte lindra då ingen människa av kött och blod med känslor klarar av att då bara stå och se på detta lidande utan att hjälpa.Nej,det kan bara någon bakom ett skrivbord sitta ch säga.det är oerhört viktigt att man förstår vilka krafter/smärta det handlar om, den drabbade måste man måste få hjälp att uthärda även under tiden det är som värst.man tillåter inte heller någon som har fruktansvärda fysiska smärtor att ligga och plågas med motiveringen att det snart kanske går över....
Nej detta är ett arbete som måste göras över tid och under tiden MÅSTE man underlätta livet för den drabbadeså gott det går!
.
Det kan man inte veta förrän man levt nära och sett smärtan på nära håll.Ibland är smärtan rent outhärdig för den drabbade och inget val finns än att försöka lindra den för stunden.sen måste all form av terapi ske i samråd med teurapeut så man tar saker i väldigt små steg...det går inte bara att
Bra skrivet!
Vill bara tillägga att hurvida man ska gå med i tvånget det är hela tiden en avvägningsfrågaa och beror också på hur svårt tvånget är...som ofta dom när anhöriga lär sig avläsa.Det är i bland mycket svåra avvägningar som måste göras...Det fungerar inte så att man bara kan sätta emot.för mår personen så dåligt och ingen hjälp finns att få, då kan det vara livsagörande att vara den drabbade till hjälp.Men som anhörig ser man och lär sig ofta när man kan gå emot och när man måste ge efter.man kan inte bara stå och se på när någon fullkomligt är så förtvivlad har sån ångest och smärta att livet känns outhärdigt.
Det vore skandal att inte lindra då. Ingen människa av kött och blod med känslor, klarar av att då bara stå och se på detta lidande utan att hjälpa.Nej,det kan bara någon bakom ett skrivbord sitta ch säga.det är oerhört viktigt att man förstår vilka krafter/smärta det handlar om, den drabbade måste få hjälp att uthärda även under tiden det är som värst.Man tillåter inte heller någon som har fruktansvärda fysiska smärtor att ligga och plågas med motiveringen att det snart kanske går över....
Nej detta är ett arbete som måste göras över tid och under tiden MÅSTE man underlätta livet för den drabbade så gott det går!
.
Det kan man inte veta förrän man levt nära och sett smärtan på nära håll.Ibland är smärtan rent outhärdig för den drabbade och inget val finns än att försöka lindra den för stunden.sen måste all form av terapi ske i samråd med teurapeut så man tar saker i väldigt små steg...det går inte bara att
Du har förstås helt rätt. Min uppmaning att man ska gå "emot" tvånget gäller förstås bara om personen har en pågående behandling. Dessutom, som du så klokt påpekat, gäller små steg i taget.
Skicka en kommentar