Såg en japansk dokumentär från Kina på SVT. Fnissade glatt åt miljardärerna som byggde miniversioner av Versailles (bara 1000 kvm) och gav sig själva bilar för 6,6 miljoner i födelsedagspresent. Skrattet fastnade dock i halsen när programmet sedan följde ett ungt mongoliskt par som slet livet ur sig i Tianjin för att försörja familjen hemma. Kameran följde med när de åkte på sitt årliga besök till hembyn, där den åldrade och slitne farfadern med ansiktet bortvänt lovade att det gick så bra att ta hand om deras son (som f.ö. fått armen avsliten av ett transportband, nämnde jag det?). Farmodern fick akut yrsel och fruktansvärt högt blodtryck men vägrade åka till sjukhus med motiveringen att alla pengar måste sparas till barnbarnets operation. Inzoomning på sonens ansikte när föräldrarna åkte iväg med bussen igen i väntan på nästa nyår..
Jag grät hysteriskt och helt poänglöst. Vad kan man göra för att förändra sånt här? Kina som ändå ska föreställa något slags kommunistisk kapitalistisk stat borde väl åtminstone kunna lägga några OS-miljarder på subventionerad barnsjukvård?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar