Mea culpa

Jag har, som Anonym så riktigt påpekar, i upphetsningen förväxlat SD och ND i mitt tidigare inlägg. Pinsamt och förgörande för trovärdigheten. Det var alltså ND:s representant i Södertälje som hade åsikter om "det judiska ägandet" i Sverige; vad jag vet har SD varit betydligt mer försiktiga i sina uttalanden i den frågan. Däremot är det SD som avslöjats med rasistiska uttalanden på sina medlemsmöten (se länken i inlägget). Jag kan lugnt säga att jag står för slutklämmen i inlägget även vad gäller SD.

Blingaling

Bland alla upprörda skriverier om "Tingeling", missade iallafall jag helt den här begåvade och vansinnigt roliga "remixen". Vem kunde ha anat att Mårten från "Ebba och Didrik" var en sådan talang?

Sverigedemokraternas obotliga dumhet

Sverigedemokraterna har återigen påkommits med rent rasistiska uttalanden, trots försöken att ge sken av att vara ett mer rumsrent parti. Det kommer ju inte direkt som en chock; de har ju aldrig framstått som annat än ett tillhåll för obehagliga och/eller sorgliga individer som på olika sätt känt sig illa behandlade. P1 repriserade nyligen ett reportage från förra valrörelsen, då SD gick framåt stort i kommunalvalet i Södertälje. En stor del av väljarstödet kom från syrianer bland invånarna, eftersom SD "stöder syrianernas kamp för ett eget land". Ett eget land att utvisas till, ja.
En representant för SD talade i programmet om behovet av "repatriering" av judarna i Sverige. Han kom i samband med detta in på bekymret med "det judiska ägandet" i Sverige. Pengar som judar ha på sina bankkonton utlovades generöst att de skulle få behålla, men fastigheter och företag i Sverige kunde de givetvis inte få äga, utan dessa skulle "nationaliseras".
1) Hur fasen orkar man försöka betrakta judar som en problematisk grupp i Sverige? Någon mer välintegrerad och samhällssocialiserad grupp går väl inte att hitta ens bland manliga vita Handelsstudenter. De går väl knappt att definiera som grupp, med tanke på hur heterogen sammansättning de har.
2) "Repatriering" - till exakt vilket hemland? De flesta personer i Sverige med judisk anknytning har säkert också starkare svensk anknytning än de flesta Sverigedemokrater.
3)Hur kan man - utan att tungan svartnar - så öppet förespråka ett rent nazistiskt förhållningssätt till mänskliga rättigheter, demokrati och äganderätt?

Ursäkta min tilltagande affekt, men det är så oerhört viktigt att SD tydligt visas upp som det unkna, rasistiska och KORKADE parti som det är. Låt dem aldrig stå oemotsagda; oavsett om det är åsikter som luftas på jobbet eller bland bekanta!

Sorgligt

Jag delar sannolikt inte många politiska uppfattningar med Wanja Lundby Wedin, men jag har ändå beundrat hennes ambition och skicklighet som tagit henne så långt både i Sverige och nationellt. Hennes senaste uttalanden om att hon känner sig "grundlurad" i frågan om Christer Elmehagens pensionsavtal, förändrar bilden. Som Stig Malm (en person som jag inte trodde att jag någonsin skulle citera med gillande) kontrade i Ekot imorse: "Av vem?". Elmehagens pensionsavtal har tydligt angivits i varje årsredovisning från AMF. Jag vet inte vilket alternativ som är värst; att Lundby Wedin har så vansinnigt dåligt omdöme att hon ljuger i media eller att hon har så vansinnigt dåligt omdöme att hon inte läser årsredovisningarna i det företag hon som LO-representant är styrelseledamot i.

Moment 22

PÅ Ekot idag rapporteras om en asylsökande man från Afghanistan som står inför rätta tillsammans med sin arbetsgivare. Han kom till Sverige 2003 och började 2004 i väntan på besked om uppehållstillstånd praktisera och därefter arbeta. Han har sedan dess fått avslag på sin ansökan och överklagat. Ärendet är fortfarande inte avgjort. Under tiden har mannen hela tiden fortsatt att arbeta och betala skatt. Något som betraktas som brottsligt, eftersom han inte har haft arbetstillstånd.
Hur är vårt samhälle organiserat egentligen? Om man har bestämt sig för att ingen får jobba utan arbetstillstånd, får man väl åtminstone se till att frågan om uppehållstillstånd inte tar sex år att avgöra!
Anta att mannen laglydigt suttit på sina händer tills han fått sitt uppehållstillstånd. Hur pass arbetsför skulle han vara efter åratal av påtvingad overksamhet i någon SFI-lokal? Sannolikheten är ju betydligt större att han skulle ha hunnit dra på sig depressivitet, värkproblematik och kanske ett lättare missbruk på det och kosta åtskilliga miljoner i vård, rehabilitering och sjukersättning.

Bonus?

Jag inser att ordet "bonus" har en positiv klang och att det låter som ett hån att detta betalas ut under brinnande finanskris. Jag baxnade också över Annika Falkengrens naivitet (och givetvis över Volvo-chefernas totala brist på insikt och omdöme, även om det då gällde fasta löner). Men har debatten ändå inte tappat lite i rimlighet (senast om AMF)? För de flesta i finansbranschen med rörliga lönedelar, handlar dessa om högst 8-12 extra månadslöner. Utdelningen baseras på egen prestation och bolagets resultat. Första delen av 2008 var en bra period för många svenska banker, som ju då är bundna enligt sina stadgar att betala ut bonus för perioden.
Man kan givetis ha invändningar mot bonussystemet och anse att detta bör slopas helt. Det som då händer, är att arbetsgivarna blir tvungna att höja lönerna och därmed öka sina sociala kostnader väsentligt. De anställda får då en hög fast lön utan koppling till prestation - inte direkt ultimat ur en arbetsgivarsynpunkt och rimligen inte heller för kunder/sparare.

Bortträngningens välsignelse

SvD har idag en artikel om mefedron, en ny drog som ännu inte hunnit bli narkotikaklassad men som anses vara lika beroendeframkallande som crack. Man intervjuar en sjuttonåring som använder drogen (trots att han uppenbarligen upplevt en del dåliga effekter). Han har en hel del kompisar som blivit beroende, men själv använder han det bara till fest. Däremot har han märkt att drogen blivit allt mer utspädd. Hur? Genom att han inte längre får samma effekt. Aha. Men inte beroende, alltså...

Akt fyra

Ytterligare uppgifter börjar komma ut kring fallet om den dråpmisstänkta läkaren. Om det stämmer att dosen tiopental inte journalfördes är det givetvis ett allvarligt fel som bör utredas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Korrekt journalföring är alltid viktigt, i synnerhet i sådana här känsliga fall.
I övrigt kvarstår mina tidigare invändningar. Samtliga inblandade, inklusive den obducerande patologen, var överens om att flickan endast hade en mycket kort tid kvar att leva, sannolikt timmar. Ska man då verkligen vara återhållsam med lugnande och smärtlindrande medicin av rädsla för att påskynda döden? Det blir en större etisk fråga, men fortfarande med ett tydligt svar, anser jag.
Läs också Cordelia Edvardson i dagens SvD om hennes erfarenheter som förälder till ett döende barn.

Tragedi i tre akter

Har varit på snösemester en vecka, annars skulle jag givetvis ha kastat mig in i debatten om den dråpmisstänkta läkaren. Nu kommer jag ju sent in, som vanligt, men kan inte hålla mig ifrån det. Jag hoppas verkligen att det finns information som åklagaren inte har släppt ännu, annars måste man allvarligt ifrågasätta hennes drivkrafter i det här. Om de uppgifter som kommit fram i övrigt stämmer, ser det alltså ut så här:
En flicka föds tre månader för tidigt, i vecka 25. Hon får allvarliga skador beroende på syrebrist, vilket är vad man kan förvänta sig i sådana här fall. Hon behöver vård på intensiven, i respirator, dygnet runt, från första dagen. Under vården får hon ett dropp med felaktig salthalt. Dagen efter konstateras en dubbelsidig hjärnblödning. Blödningen kan vara utlöst av droppet, men är också något som i hög grad drabbar barn som är så tidigt födda. Sjukhuset gör en Lex Maria-anmälan och utredningen visar att sjukhuset måste ändra sina rutiner. Ett par månader senare visar en magnetröntgen allvarliga hjärnskador. Ett läkarteam bedömer gemensamt att flickans liv inte går att rädda och man beslutar därför att avbryta de livsuppehållande åtgärderna - ett tungt, men på inget sätt ovanligt beslut. Flickans respirator stängs av och för att hon inte ska behöva uppleva kvävningskänslor och ångest, ger en överläkare henne lugnande och smärtstillande. Denna läkare är nu häktad, misstänkt för dråp.

Historien är en tragedi från början till slut, men tragedin blir inte mindre av att vi tappar all förmåga till rationellt tänkande. Hur kan det vara dråp att skona ett barn från ångest och smärta i dödsögonblicket? Hur kan man överhuvudtaget bli anklagad för dråp på ett barn vars liv ett antal läkare redan konstaterat inte går att rädda?
Det handlar om ett barn vars liv för bara fem år sedan inte ens hade blivit så här långt. Det är ett stort etiskt problem i sig att våra möjligheter att akut rädda ett liv är större än våra möjligheter att rädda denne någon till ett meningsfullt liv - något som gäller både barn och vuxna. Givetvis måste man komma fram till tydliga förhållningsregler i alla dessa svåra gränsfall. Men det kan aldrig, aldrig vara fel att lindra någons lidande i samband med ett oundvikligt dödsfall. Man undrar om åklagaren och de kolleger som skyndar sig att kritisera den inblandade läkaren skulle ansett det mer korrekt och etiskt och flickan fått ligga och kippa efter andan ett par timmar innan hon dog?