Kontaktannonser #4

Det var alldeles för länge sedan jag hängav mig åt min fascination för kontaktannonser, så här kommer ett axplock ur senaste "mitt i Östermalm":

"57, börjar bli gammal. Att vara med på tv4 Talang, blivit stoppad. Ingen ide att försöka, söker en kvinna som kan hjälpa att medverka. Två som anmäler sig, annorlunda behandlad. Kan bli något med."

"På jobbet sa de "Varför ska du vara ensam, du som har så många intressen och är glad. Du har en fantastisk humor och bil." Vill gärna träffa dig."

"Ung man 172 cm lång, 110 kg söker dig är lekful(sic)"

Och, slutligen, min favorit:

"Jag är svensk man på 45 år jag efterlyser dig kvinna i mycket mogen ålder. Våra blickar möttes vid Götgatan utanför Myrorna. Du var lite kortare med kurviga former och uppsatt hår. Detta var våren 2008."

Vuxenmobbing

Ramlade in i ett avsnitt av "Du är vad du äter"; ett program som jag hittills bara hört ryktas om. Programmet handlade om två väninnor i 42-årsåldern, ensamstående småbarnsmammor med en del osunda vanor som hamnat någonstans runt klädstorlek 44. Deprimerande nog (och typiskt nog) pratade båda om att de aldrig skulle kunna träffa någon förrän de blivit smalare. Det är sorgligt att vuxna kvinnor kopplar sin självkänsla så fullständigt till sin vikt (och att de är så världsfrånvända - jodå, det är bara snygga smala 20-åringar som håller på med sex och kärlek och sådant). Det är däremot enbart upprörande och galet att den självutnämnda livsstilsprofeten Anna Skipper underblåser det med uttalanden som "Om ni ska få nåt ligg före 2010, så får ni anstränga er!" Oansvarigt och omoget och VEM fasen orkar titta på sånt dravel?

Det svagare könet?

En man med ett skägg är som vanligt ovanligt rolig. Och vettig.
(Börja läsa under idolbilden.)

Återupplivning?

I helgen rapporterades det här i SvD. En 77-årig man med hjärt-, lever- och njursvikt vårdades på Karolinska Sjukhuset. Under vårdtiden fick han hjärtstopp och läkarna beslutade att avstå från återupplivningsförsök. Anhöriga har anmält saken till HSAN, men även till polisen och enligt artikeln riskerar läkarna åtal för vållande till annans död.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.

Greed is good?

Den senaste tidens bonusdiskussioner har eldat på den ganska utbredda uppfattningen att det är fult att tjäna pengar. Även ekonomijournalister har pratat om det "problematiska" i att en del personer har så mycket högre inkomst än andra och det omoraliska i att vara girig. Men, handen på hjärtat, hur många av oss arbetar av någon annan huvudsaklig anledning än att tjäna pengar? Och hur många skulle tacka nej till en chans att tjäna mer på samma jobb - oavsett om utgångsläget är 14000 eller 140000 i månaden? Missförstå mig rätt, givetvis är det fel att fiffla eller lura till sig pengar och längtan efter mer får inte gå ut över andra eller över miljön. Men ett lönelyft eller en bonus som man bli erbjuden?
Jag är övertygad om att människan alltid och överallt har drivits av "girighet", dvs en vilja att få det bättre för sig själv och sin familj. Istället för att försöka låtsas som om det inte vore sant och drömma om utopier där vi delar allting exakt lika (mer en dystopi, enlligt min åsikt), borde vi intensifiera ansträngningarna att skapa ett samhälle där alla har samma utgångsmöjlighet att bli framgångsrika, oavsett social bakgrund. Gratis utbildning med intag enbart på meriter, bra och billig sjukvård, stöd till sviktande familjer och ett näringsliv fritt från fördomar gällande kön, religion och etnicitet - en utopi som vi faktiskt inte är så långt ifrån!

Ofrivillig komik

SvD fortsatte igår sin artikelserie om humor; ett ämne som alltid är svårt att analysera. Man får passa sig noga så att ens allvarliga uppsåt inte blir ofrivillig komik. Citat ur artikeln: "Anna-Lena berättar om en handledare vars uppgift är att anställa personal. Hon är noga med att fråga vederbörande om de har humor. De som saknar denna förmåga väljer hon bort."
Jag hoppas att den artikeln inte sprids utomlands - vår nations dåliga rykte gällande humor skulle inte direkt förbättras....

Eklektiskt

P2 gör reklam för ett nytt program med musik "i skarven mellan schlager och tyngre klassisk musik". Skulle trott att den skarven var som Grand Canyon, ungefär.