Shout it out loud

I all uppståndelse kring Irakkonferensen, studenter och maraton hade jag lyckats missa att Kiss tänkte ha konsert på vår tröskel. Fans har samlats sedan tidigt imorse och i våra kvarter alltför sällsynta scener utspelar sig. Fem killar med bara överkroppar uppflugna ovanpå en vit Volvo PV, spelandes luftgitarr, blir på något vis extra pittoreskt på Villagatan.

Pantertant

Jag har idag efter mycken vånda (ingen kan kalla mig för en early adopter när det gäller mode) inköpt ett par jeans med hög midja. Jag känner mig som en korsning av Agnetha Fältskog och någons gamla moster - ganska nära sanningen, om man tänker efter - men jag mumlar för mig själv vad den italienska expediten sa när jag för sisådär åtta år sedan protesterade mot att midjan var för låg: "But eet ees the fashion!"
Försöker desperat intala mig att jag ser moderiktig och cool ut, snarare än som en av deltagarna i Pantertanter (hon långa gråhåriga).

Baby love?

En människa som är korkad nog att inte inse att hennes bebis av sig själv doftar godare än något annat, är inte värd att få behålla vårdnaden.

SJ, SJ, gamle vän

På Ekot imorse talade de om hur man kan öka järnvägstransporterna. En intressant möjlighet var, enligt utredaren, att många sträckor är underutnyttjade.
"Ditt tåg till Göteborg var tyvärr fullt, så vi bokade om biljetten till Årjäng-Karlstad istället; en klart underutnyttjad sträcka!"

Schizofreni

Idag finns en artikel i DN som tar upp problemet med den ökade sjuklighet, kortare livslängd och sociala utslagning som många personer med schizofreni drabbas av.
Frånsett att artikeln envisas med att tala om "den ökande dödligheten" inom gruppen - den har väl alltid varit 100% - är den en angelägen påminnelse om hur vi sviker dem som bäst behöver vårt stöd. Man påpekar som jämförelse att samhället aldrig skulle acceptera att personer med Alzheimers blev hemlösa därför att de inte klarar att betala hyran. Precis som dementa patienter kan psykossjuka vara svåra att ha att göra med och vara helt avvisande till vårdkontakter, men det får inte bli en ursäkt för att låta dem driva vind för våg. Jag har flera gånger varit med om att vårdpersonal inte kontaktar en psykossjuk patient som uteblivit från ett besök, utan istället väntar på att han eller hon ska höra av sig själv. Om inte vårdpersonal inom psykiatrin förstår de här personernas svårigheter och behov, vem ska då göra det?

Epilog

För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick med min jacka: Jag gick i måndags förbi min vanliga ångbastu och frågade om de kunde tvätta jackan till onsdag. Innehavaren tittade lite undrande på mig och sa: "Okej, du kan inte komma förbi tidigare, eller?".

Efterlysning

DN:s annonser under rubriken Efterlysning är en ständig källa till glädje och förundran. Jag kan ligga vaken på nätterna och grubbla över anrop som: "Stor, stark man. Mörk t-shirt, mörka skor. Inte ätandes ett äpple. C-badet 2005. Ange signalement för oss båda." Jag associerar till erotiska eskapader på Centralbadet, men varför inte äta ett äpple? Och varför vänta tre år med att höra av sig?
Eller den här, ganska obehagliga: "T-banan mot Högdalen 20.5 på morgonen. Du blond kvinna gick av Gullmarspl. ca 8.30. Vi log mot varandra. Jag hade glasögon och beige jacka."
Fast min personliga favorit är en som uppenbarligen tummat sin sagobok lite väl mycket: "Du ska komma till mig, varken ensam eller i sällskap. Du ska varken vara hungrig eller ha ätit, du ska varken vara naken eller påklädd. Lyckas du lösa denna gåta och är 18-22 år, svara". Eh, nej tack.