Akt fyra

Ytterligare uppgifter börjar komma ut kring fallet om den dråpmisstänkta läkaren. Om det stämmer att dosen tiopental inte journalfördes är det givetvis ett allvarligt fel som bör utredas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Korrekt journalföring är alltid viktigt, i synnerhet i sådana här känsliga fall.
I övrigt kvarstår mina tidigare invändningar. Samtliga inblandade, inklusive den obducerande patologen, var överens om att flickan endast hade en mycket kort tid kvar att leva, sannolikt timmar. Ska man då verkligen vara återhållsam med lugnande och smärtlindrande medicin av rädsla för att påskynda döden? Det blir en större etisk fråga, men fortfarande med ett tydligt svar, anser jag.
Läs också Cordelia Edvardson i dagens SvD om hennes erfarenheter som förälder till ett döende barn.

Tragedi i tre akter

Har varit på snösemester en vecka, annars skulle jag givetvis ha kastat mig in i debatten om den dråpmisstänkta läkaren. Nu kommer jag ju sent in, som vanligt, men kan inte hålla mig ifrån det. Jag hoppas verkligen att det finns information som åklagaren inte har släppt ännu, annars måste man allvarligt ifrågasätta hennes drivkrafter i det här. Om de uppgifter som kommit fram i övrigt stämmer, ser det alltså ut så här:
En flicka föds tre månader för tidigt, i vecka 25. Hon får allvarliga skador beroende på syrebrist, vilket är vad man kan förvänta sig i sådana här fall. Hon behöver vård på intensiven, i respirator, dygnet runt, från första dagen. Under vården får hon ett dropp med felaktig salthalt. Dagen efter konstateras en dubbelsidig hjärnblödning. Blödningen kan vara utlöst av droppet, men är också något som i hög grad drabbar barn som är så tidigt födda. Sjukhuset gör en Lex Maria-anmälan och utredningen visar att sjukhuset måste ändra sina rutiner. Ett par månader senare visar en magnetröntgen allvarliga hjärnskador. Ett läkarteam bedömer gemensamt att flickans liv inte går att rädda och man beslutar därför att avbryta de livsuppehållande åtgärderna - ett tungt, men på inget sätt ovanligt beslut. Flickans respirator stängs av och för att hon inte ska behöva uppleva kvävningskänslor och ångest, ger en överläkare henne lugnande och smärtstillande. Denna läkare är nu häktad, misstänkt för dråp.

Historien är en tragedi från början till slut, men tragedin blir inte mindre av att vi tappar all förmåga till rationellt tänkande. Hur kan det vara dråp att skona ett barn från ångest och smärta i dödsögonblicket? Hur kan man överhuvudtaget bli anklagad för dråp på ett barn vars liv ett antal läkare redan konstaterat inte går att rädda?
Det handlar om ett barn vars liv för bara fem år sedan inte ens hade blivit så här långt. Det är ett stort etiskt problem i sig att våra möjligheter att akut rädda ett liv är större än våra möjligheter att rädda denne någon till ett meningsfullt liv - något som gäller både barn och vuxna. Givetvis måste man komma fram till tydliga förhållningsregler i alla dessa svåra gränsfall. Men det kan aldrig, aldrig vara fel att lindra någons lidande i samband med ett oundvikligt dödsfall. Man undrar om åklagaren och de kolleger som skyndar sig att kritisera den inblandade läkaren skulle ansett det mer korrekt och etiskt och flickan fått ligga och kippa efter andan ett par timmar innan hon dog?

Mileschauvinism

Det här är ju bara för underbart vansinnigt för att vara sant. Sammanfattningsvis ska Vetenskapsrådet ha beviljat drygt en halv miljon (skatte-)kronor till ett projekt som ska undersöka trumpeten som genussymbol. Trumpeten. Som genussymbol. Där går ändå gränsen även för min nyvaknade feminism.
Citat ur projektbeskrivningen:

”Den övergripande frågeställningen är att undersöka vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol.

För att kunna utkristallisera dessa blir det nödvändigt att problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.

Vilka normer ligger bakom detta? Hur kommer dessa till uttryck och hur tvingande tycks de vara?

Frågor som leder mig är: Vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ’kvinnlig klang’?"

Vet inte vilket alternativ som känns värst - att någon skrivit ihop det här dravlet på fullt allvar, eller att det är ett skämt och att Vetenskapsrådet gått på det.

Heureka!

Lyfte blicken från raggsockorna tillräckligt länge för att registrera Den Stora Nyheten. Under fortsatt idogt stickande brottades jag - som alla andra - med frågorna:
1) Varför nu? och
2) Varför så hiskeligt lång förlovning?
Mitt första svar på fråga 1) var att hon i desperation sett till att bli gravid, men det motsades ju av fråga 2). Ett par varv senare hade jag den självklara förklaringen. Madde är gravid! Hon behöver gifta sig asap och då måste ju storasyrran vara åtminstone förlovad. Två kungabröllop på en sommar blir ju lite mycket och alltså får storasyster vackert vänta. Voilá; ett elegant gordiskt hugg som kan hjälpa oss alla att sova lugnt inatt.

Schhh...

Stör inte, jag stickar. Flätstickar. Gick en kurs i helgen och har inte kunnat trassla mig ur nystanen sedan dess. Är så upptagen att jag knappt hinner lyfta blicken för att skriva det här; än mindre för att läsa tidningen/se på TV och formlera en åsikt om något.

(I väntan på att rigor mortis-greppet kring stickorna ska lossna, kan ni som inte redan sett den, fascineras av debatten om bordsskick som Malena Ribbing råkade starta. Scrolla ner lite bland kommentarerna och njut av upprördheten! Tänk att ett sånt ämne kan väcka så mycket känslor. Och tänk att så många inte vill lära sina barn att föra sig i alla sammanhang, utan vill se till att de ska känna sig klumpiga och förlägna om de någon gång skulle hamna på t.ex. en finare jobbmiddag. "Överklassmanér", minsann. Om det är något som bibehåller klyftor så är det väl just sådana resonemang.)

Konstfack ett varv till

Jag är ju sen som alltid men Anna Odell (Förresten, någon som vet om hon är släkt med Mats? Inte tänkt på det förrän nu.) skrev alltså det här i söndags. Bra att hon tänker på de personer som blev inblandade (även om det bara gäller personerna på bron). Lite märkligt dock att hon "tycker att det är olyckligt att händelser inom projektet läckt ut" innan hon är färdig med sitt verk. Hon kan ju inte på allvar ha trott att en sådan händelse inte skulle få uppmärksamhet. Det troliga är väl tvärtom att det handlade om ett mycket medvetet spel med sensationslystnaden hos medierna och oss läsare.
Läs också Clemens Pollinger i SvD idag om hur Konstfackstudenterna riktar sina ifrågasättande provokationer åt fel håll.

Borta med vinden?

Tillvaron har onekligen sina små mysterier...