Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)

En självklarhet

Förintelsens totala, kolsvarta, ofattbara, vidriga tragedi kan givetvis inte förminskas på något sätt, hur oklokt regeringen i dagens Israel än må bete sig.
Offren är inte mindre värda att minnas och hedras och tårarna ska inte sparas till "bättre behövande".
Se utställningen om Förintelsen i Ukraina!

Självmord

I Ann Heberleins bok som jag nämner i föregående inlägg förekommer uppgiften att självmord är den främsta dödsorsaken i Sverige i åldersguppen 15-44 år. Jag har hört samma uppgift från flera olika håll, alltid med avsikten att påpeka vilket misslyckande det är för samhället.
Förlåt om jag sticker ut hakan litet: Vilken dödsorsak skulle vi vilja dominerade i åldesrgruppen 15-44 år? Jag tolkar faktiskt statistiken i första hand som ett resultat av att vi i Sverige har en bra grundhälsovård, utbrett säkerhetstänkande gällande transporter etc och - i ett internationellt perpektiv - måttliga problem med dödligt våld och avancerat missbruk.
Sedan är givetvis varje självmord som begås under inflytande av en psykisk sjukdom en tragedi för ett stort antal personer och ett slöseri ur samhällsekonomisk synpunkt. De flesta självmorden begås dock av personer över 60, vilket ofta tappas bort i debatten eftersom andra dödsorsaker då är ännu vanligare.

Ann Heberlein

Jag håller på med Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en otäck, drabbande och bitvis provocerande skildring av hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Det är otroligt starkt av henne att våga vara så hänsynslöst självutlämnande, även om det ofrånkomligen blir en aning romantiserande. Det är inte Heberleins fel; det är bara ekot av månghundraåriga kopplingar mellan ångest och kreativt skapande. Som hon så riktigt påpekar, handlar ångest vid depression och mani om något helt annat.
Som psykiater kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck över att hon beskriver sina kontakter med vården och sina mediciner som livräddande - inte det vanliga perspektivet i media, känns det som. Jag är också glad att hon så tydligt tar avstånd från Foucaults antipsykiatriska påstående att vi alla är i lika hög grad galna och att skillnaden mellan det avvikande och det normala är "bara skenbar och socialt konstruerad". Den som en gång sett desperationen och dödsångesten hos en psykotisk person som är övertygad om att han har en giftorm i kroppen eller att medicinen han fått gör att han smälter, har svårt att acceptera att det skulle vara ett "normalt" tillstånd, som samhället har valt att diagnostisera enbart för att kunna isolera ett störande element...

And the winner is...

Återupptäckte den här listan. Är särskilt nyfiken på 2002 års vinnare - undrar om man kan hitta den på adlibris?

Halvtomt eller halvfullt?

På Ekot imorse tog man upp regeringens satsning på s.k. nystartsjobb. Den går ut på att göra det billigare att anställa långtidssjukskrivna eller -arbetslösa. Det handlar om tidsbegränsade anställningar och nu visar det sig att av de ca 19000 som hittills avslutat projektet, var det 6000 som direkt gick vidare till ett vanligt jobb. I min naivitet tänkte jag "hurra", men Ekots vinkel var vilket misslyckande detta var. Arbetsmarknadsminister Littorin intervjuades och medgav att det var en besvikelse, även om det fortfarande innebar en samhällsekonomisk vinst.
Men, ursäkta. Vi talar om personer som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden, i vissa fall sannolikt p.g.a. rätt stora svårigheter att sköta ett vanligt jobb. Trots detta går 6000 raka vägen till ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det är väl fantastiskt!

Svartvitt

Jag är oerhört trött på att höra Barack Obama omnämnas som "USA:s förste svarte president". Han har en svart far och en vit mor och skulle således precis lika gärna kunna kallas för "USA:s 44:e vite president". Driften att klassificera folk som "vita" enbart om de har hundra procent vita anfäder och "svarta" om någon svart varit inblandad någonstans i historisk tid, påminner obehagligt mycket om det nazistiska sättet att dela in folk i kvartsjudar, åttondelsjudar osv.
Det stora problemet är ju förstås att det fortfarande betraktas som relevant med rastillhörighet i sådana här sammanhang, men det lär vi väl inte lösa den här veckan. Jag upphör dock inte att förvånas över europeiska journalisters beredvillighet att dras med i den amerikanska fascinationen inför rasfrågan. Inte är svart/vit en stor fråga för oss? Vi brottas ju snarare med invandrades svårigheter, oavsett ursprung (så mycket mer jämlikt..). Jag hoppas innerligt att vi aldrig behöver höra talas om en persons död som en "förlust för det svarta samhället" (the black community), vilket jag hört flera gånger i amerikanska sammanhang.

Är det bara jag, eller är det här helt galet snyggt? (Om man nu prompt ska ha Per Hagmans idealvikt.)

She's back!

På allmän begäran (min man, min mamma och någon förtjusande anonym person - antagligen mamma, det med) har jag beslutat mig för att försöka hala mig upp ur letargins träsk och åter sprida galla och ogrundade åsikter omkring mig.
Jag börjar med att kavla upp ärmarna och slå in en vidöppen dörr: Är det här med upphandlingar av offentlig vård verkligen en sådan lysande idé? Missförstå mig inte, jag är helt för att man släpper in fler vårdgivare; landstinget behöver all konkurrens som kan fås. Däremot är upphandlingsprocessen i sig ett problem, eftersom den är så snårig, tidskrävande och dyr. Detta ställer till det för mindre aktörer, som kanske lägger sitt första anbud. Dessutom måste man för att ha någon utsikt att vinna ett avtal kunna sätta ett så lågt pris att man få räkna med initiala förluster. Det krävs ett stort bolag med rejält med kapital i ryggen för att ta en sådan risk.
Resultatet blir att man istället för landstingskolossen får tre-fyra något mindre kolosser - som dessutom har betydligt strängare vinstkrav. Följden blir i värsta fall fortsatt stela strukturer med mindre resurser. Inte direkt idealutfallet. Istället borde man öppna för fler personaldrivna avknoppningar. På det viset får man vårdgivare som för all del kan gilla att plocka ut vinster från sitt arbete - vem gör inte det - men som framför allt drivs av en vilja att göra sitt jobb bättre, effektivare och roligare för samtliga inblandade.