Tvångssyndrom

Såg dokumentären Glöm ej bort att älska varandra. Har man sett den - med scener där en kvinna står naken ute i snön och paketerar sopor för att rädda sina barn från bacilldöden - borde man aldrig mer ställa frågan om psykisk sjukdom verkligen är "riktig" sjukdom. Ett ordentligt tvångssyndrom kan vara oändligt mycket mer handikappande och socialt isolerande än de flesta kroppsliga sjukdomar jag kan komma på - möjligen frånsett avföringsinkontinens.
Den som en gång träffat en person med bacillskräck och i andra hand upplevt den allt överskuggande, totalt förlamande ångest som kan orsakas av en okänd fläck på köksbordet, kan aldrig glömma det. En av mina tvångspatienter var en höggravid läkarstudent som vaknat en dag med övertygelsen att hennes ofödda barn via henne skulle smittas av någon fasansfull sjukdom. Som läkarstudent hade hon full inblick i alla sällsynta prenatala/postpartumtillstånd som någonsin rapporterats och ingenting kunde få henne att slappna av i sin vaksamhet.
Om du har någon i din närhet som lider av tvångssyndrom; se till att de får hjälp. Så snart som möjligt. Ju längre tvånget får styra, desto svårare är det att bli av med. Det finns idag flera behandlingsmetoder med hyfsade till bra resultat; från mediciner via egenterapi på nätet till beteendeterapi i grupp eller individuellt.
Till slut: Hur svårt det än är, försök att inte dras med i tvångsritualerna. Hur mycket ångest det än ger personen ifråga, är alternativet sämre.

Gyllenhammar igen

Min syster, som i vanlig ordning är bättre uppdaterad i blogglandskapet, uppmärksammade mig på att Cecilia Gyllenhammar har gjort det igen. Jag orkar knappt gå in på det barnsliga och ogenomtänkta resonemanget, men kan iallafall konstatera att associationsbanorna visserligen är betydligt mer sammanhållna den här gången men att behandlingen av språk och grammatik är förvånansvärt nonchalant för att komma från en person med aspirationer på att leva på att skriva. (Någon kvar efter den meningen? Ber om ursäkt.)
Men, okej, jag kan inte låta bli att gå in lite grann på resonemanget också:
Är det inte en aning ologiskt att förespråka självförverkligande med ständigt kicksökande (t.ex. i form av en grekisk älskare som knappt talar engelska) och att förvänta sig att ens barn inte bara accepterar utan också mår bättre av detta - om jag själv skrivit en Avslöjande Nyckelroman om hur psykologiskt skadad jag blivit av mina självupptagna föräldrar som aldrig SÅG mig som jag var?

Det var ju det här med Italien..

Författaren Roberto Saviano lever ju som bekant under dödshot från den napolitanska maffian sedan han skrev boken "Gomorra". Det är ju skräckinjagande nog att kriminella kan härja så fritt att Saviano ser sig tvungen att gå i landsflykt. Ännu mer häpnadsväckande är dock inrikesminister Maronis uttalande: "Det är ingen bra idé att ge sig iväg. Vart ska han fly? Vill maffian ta hämnd, gör de det."
Ett uttalande från en av rättsstatens främsta representanter. Kan man ställa ett land under förmyndarskap?

Team Obama

Jag har känt mig kluven inför det amerikanska presidentvalet (sån tur att jag inte behöver rösta!). Obama verkar ju tilltalande - bildad, kultiverad, pro-choice osv men framhärdar tyvärr i sin protektionism. McCain dras ju med sitt motstånd mot aborter och homosexuella äktenskap men är positiv till frihandel och har tidigare röstat förvånansvärt progressivt gällande miljöfrågor och stamcellsforskning.
Knuten löstes dock av min man som påpekade att man ju till varje pris vill undvika att befinna sig ett hjärtslag från Sarah Palin.

Juridiska obegripligheter

Tito Beltràn har som bekant dömts för de sexuella övergrepp/våldtäkter han anklagats för. Straffet blev nio års fängelse och ett par hundratusen i böter. Straffvärdet är egentligen högre, anser rätten, men man tar hänsyn till att våldtäkten begicks för nio år sedan.
Vi tar det en gång till: Brottet begicks för så länge sedan att straffvärdet blir lägre. Med samma resonemang skulle man kunna säga att krigsförbrytelserna under andra världskriget inte verkar riktigt lika gräsliga längre - det var ju så länge sen. Är det här verkligen en princip som det svenska rättsväsendet tillämpar?

Apoplexivarning

Jag har nu sett färdigt dokumentären Inte som min syster som jag skrev om igår och är därför i den för mig rätt unika situationen att jag saknar ord. Istället är jag så arg att jag bara fräser lösryckta obegripliga ljud. Visst, det ges upplyftande exempel på personer som utvecklas och kan ifrågasätta de gällande värderingarna och framförallt exempellöst mod från en ensam tonåring. Det överskuggande intrycket är ändå ett korkat, brutalt och sjaskigt kvinnoförtryck av gargantueska proportioner. (Börjar så sakteliga hitta ord igen.)
Se den, upprörs och agitera! Syriens ambassaden ligger på Vendevägen i Danderyd, om ni har vägarna förbi..
(För det måste väl vara den ambassaden som gäller? Har skamligt svårt att lära mig det här med Syrien/syrier/syrianer/assyrier. Fast syrianer är kristna, väl?)

För att slå in lite öppna dörrar...

Har en nyfunnen och helt oväntad respekt för Katrin (fd) Schulman. En kvinna som lyckas få över 70 000 unika träffare på ett sånt här inlägg måste vara ett publicistiskt geni.

Fast det är klart, det kanske hjälper att vissa inlägg är som det här. Har så svårt att föreställa mig hur en sådan person fungerar egentligen - Är hon på fullt allvar så gränslös eller kommer det snart något i stil med soon-to-be-exmakens (tvivelaktiga) avbön om att han hade skapat ett monster?