Rädda barnen

2004 gick hälsovårdsmyndigheter världen över ut med varningar för att ge antidepressiva läkemedel till barn och unga. Anledningen var att studier visat att unga som fick sådana läkemedel kunde få högre frekvens av självmordstankar. Paniken slog till, antipsykiatrin firade triumfer och rykten spreds om ondskefulla pillerdoktorer som ville droga ner oskyldiga barn. Nu har kanadensiska forskare följt upp vilka effekter detta fick. De har studerat mer än 265 000 barn och ungdomar under nio år före varningen och två år efter. Förskrivningen av antidepressiva läkemedel minskade verkligen. Samtidigt ökade självmorden i gruppen med 25%. Tjugofem procent.

Kan vi äntligen, en gång för alla, slå fast att psykiatriska sjukdomar i högsta grad existerar, att de är livsfarliga tillstånd (högre dödlighet för unga vuxna än någon annan sjukdom) och att vi idag har effektiva metoder för att behandla och lindra dem - om vi får tillstånd att använda dem?

Smooth operator

I bland längtar man efter att få titta in i andra människors huvuden (på riktigt, inte bara låtsas som jag gör på jobbet). Ta t.ex. den sextioårige manlige ingenjör vi träffade på vårt rara lilla fjällhotell nu i helgen. Hotellet tillämpade långbord vid måltiderna och jag fick därför tillfälle att studera honom närmare under två lååånga middagar. Efter att vänligt överseende ha fnyst åt vår valla, vår färdväg till fjällen ("Jag skulle aaaldrig köra över Gävle") och min mans härkomst (Skåne), började han förhöra mig på länsbokstäverna. I kid you not. Man undrar ju om han själv är nöjd med sin fiffiga sociala umgängesteknik?
Han väckte ju i och för sig mitt intresse, men majoriteten av dem han träffar är väl sannolikt inte psykiatrar...

Skandinavism

Är oväntat och oförfalskat lycklig över So you think you can dance - Scandinavia. Programidén är väl rimligt underhållande i sig; är man dansanalfabet som jag så är det ju roligt och imponerande att se så många duktiga dansare. Det som får mig att klappa händerna av lycka är dock att programmet bygger på att dansare, koreografer och jury från de skandinaviska länderna ska förstå varandra, utan att hemfalla till engelska. Vi i hemmasoffan får fuskhjälp med textning av danskar och norrmän men deltagarna får klara sig så gott de kan. Det är nästan rörande att se de svenska tävlande kämpa för att förstå om de fått rosor eller nergörande kritik av den danske domaren...
Jag har länge hojtat om att det är skandal att vi yngre skandinaver förstår varandra så dåligt (något som visserligen till stor del beror på att danskarna envisas med att stoppa in fler och fler potatisar i munnen) och ser nu med förtröstan fram mot en tid där svenska skolbarn läser Ibsen och Holberg i original och där man slipper ha en nervös knut i magen när den köpenhamnska servitrisen försöker berätta hur mycket notan gick på...

Svettvett

Fick ett mejl från en väninna med ett trängande problem.

Du kanske kan ta upp vad man ska göra om man har gått till jobbet i något som visar sig vara extremt avslöjande när det gäller svettfläckar under armarna. Ska man gå runt med tefat under amarna hela dagen eller försöka ragga rätt på en hårtork? Eller kanske är det bättre att inte ha några kläder alls?

Den psykiatriska reaktionen blir väl att lägga huvudet på sned, skjuta upp glasögonen och med mjuk röst säga: "Handlar din fantasi om svettringar inte egentligen om din bortträngda önskan att vara naken på arbetet?"

(Ni kanske anar att det inte är mig mina vänner ringer i första hand för medicinska råd...)

Så märker du om du är drabbad - hela listan!

Professor Göran Samsioe på kvinnokliniken vid Universitetssjukhuset i Lund varnar unga kvinnor för att de riskerar att få hängbröst om de använder sportbehå. Professor Samsioe lutar sig mot en fransk studie på 33 kvinnor i åldern 18-25. Kvinnorna fick träna med resp. utan sportbehå och därefter mättes hur högt deras bröstvårtor satt. (Gissar att det jobbet låg rätt högt i topp för assisterande medicinstudenter...)

Finns det något annat land än Frankrike där man lägger pengar på en vetenskaplig studie för att se om man kan förebygga den fasansfulla folksjukdomen hängbröst? Och något annat land än Sverige där man låter en dödligt allvarlig professor gå ut och förklara hur man ska kunna undvika katastrofen - Så märker du om du är drabbad!

Reality calling, Ms Bonnier

I dagens DN finns en underhållande och lite sorglig intervju med DV:s modechef Martina Bonnier som släpper boken "Fashionista" (en lätt daterad titel men hej - hon gör väl åtminstone skäl för den). Jag brukar läsa DV - denna behagligt slätstrukna tidning - till största delen på grund av att modedelen under Martinas ledning brukar kännas intressant och ibland nästan edgy. Hon själv förefaller ju sådär odrägligt välsignad - vacker, smal, rik, framgångsrik och välklädd. Jag utgår från att hon dessutom är smart eftersom hon verkar sköta sitt jobb bra. Därför är det lite märkligt att hon erbjuder sig att byta kläder inför fotot tillsammans med DN:s reporter, så att inte hon ska se för stor ut bredvid Martina. Eller så att Martina ska se för liten ut, kanske? Call me crazy men en 42-årig tvåbarnsmor kanske inte nödvändigtvis ska ha storlek 34?
När diskussionen handlar om varför inte provkollektioner sys upp i storlek 42, säger hon: "Jag tror inte att designern skulle få utlopp för sin kreativitet om de skulle behöva sy upp sin vision i en jättestor storlek."
Nej, stackars, stackars designern som skulle vara tvungen att sy upp sin estetiska dröm i en storlek som skulle passa större delen av Damernas Världs läsare istället för en anorektisk trettonåring! Jag vet att jag slår in öppna dörrar när det gäller galna kroppsideal i modevärlden men borde inte modechef Bonnier vara lite orolig för att stöta sig med läsekretsen?

Å-å-å tjejer

Vår informella lilla bokcirkel fick ett feministiskt ryck och jag håller därför på med Susanne Broggers kultbok Fräls oss ifrån kärleken från 1973. Det är en intressant och ganska ovan upplevelse; jag kastas mellan att himla med ögonen över alla död-åt-kärnfamiljen- argument (bl.a. med hänvisning till amerikanska studier som visar att endast 18% av alla par är lämpliga som föräldrar) och att frusta instämmande och lite lagom indignerat till välformulerade beskrivningar av könsfällor eller skarp kritik av den konsumtionshets som framför allt drabbar ekonomiskt utsatta. För oss i en lite yngre generation är det upplysande att förstå varifrån personer som Tiina "man kan inte vara gift och feminist" Rosenberg kommer.

En del av udden i Broggers mest svidande argument förtas dock av att hon nuförtiden lever i ett enligt egen utsago oförskämt lyckligt äktenskap...