Shout it out loud

I all uppståndelse kring Irakkonferensen, studenter och maraton hade jag lyckats missa att Kiss tänkte ha konsert på vår tröskel. Fans har samlats sedan tidigt imorse och i våra kvarter alltför sällsynta scener utspelar sig. Fem killar med bara överkroppar uppflugna ovanpå en vit Volvo PV, spelandes luftgitarr, blir på något vis extra pittoreskt på Villagatan.

Pantertant

Jag har idag efter mycken vånda (ingen kan kalla mig för en early adopter när det gäller mode) inköpt ett par jeans med hög midja. Jag känner mig som en korsning av Agnetha Fältskog och någons gamla moster - ganska nära sanningen, om man tänker efter - men jag mumlar för mig själv vad den italienska expediten sa när jag för sisådär åtta år sedan protesterade mot att midjan var för låg: "But eet ees the fashion!"
Försöker desperat intala mig att jag ser moderiktig och cool ut, snarare än som en av deltagarna i Pantertanter (hon långa gråhåriga).

Baby love?

En människa som är korkad nog att inte inse att hennes bebis av sig själv doftar godare än något annat, är inte värd att få behålla vårdnaden.

SJ, SJ, gamle vän

På Ekot imorse talade de om hur man kan öka järnvägstransporterna. En intressant möjlighet var, enligt utredaren, att många sträckor är underutnyttjade.
"Ditt tåg till Göteborg var tyvärr fullt, så vi bokade om biljetten till Årjäng-Karlstad istället; en klart underutnyttjad sträcka!"

Schizofreni

Idag finns en artikel i DN som tar upp problemet med den ökade sjuklighet, kortare livslängd och sociala utslagning som många personer med schizofreni drabbas av.
Frånsett att artikeln envisas med att tala om "den ökande dödligheten" inom gruppen - den har väl alltid varit 100% - är den en angelägen påminnelse om hur vi sviker dem som bäst behöver vårt stöd. Man påpekar som jämförelse att samhället aldrig skulle acceptera att personer med Alzheimers blev hemlösa därför att de inte klarar att betala hyran. Precis som dementa patienter kan psykossjuka vara svåra att ha att göra med och vara helt avvisande till vårdkontakter, men det får inte bli en ursäkt för att låta dem driva vind för våg. Jag har flera gånger varit med om att vårdpersonal inte kontaktar en psykossjuk patient som uteblivit från ett besök, utan istället väntar på att han eller hon ska höra av sig själv. Om inte vårdpersonal inom psykiatrin förstår de här personernas svårigheter och behov, vem ska då göra det?

Epilog

För er som legat sömnlösa och undrat hur det gick med min jacka: Jag gick i måndags förbi min vanliga ångbastu och frågade om de kunde tvätta jackan till onsdag. Innehavaren tittade lite undrande på mig och sa: "Okej, du kan inte komma förbi tidigare, eller?".

Efterlysning

DN:s annonser under rubriken Efterlysning är en ständig källa till glädje och förundran. Jag kan ligga vaken på nätterna och grubbla över anrop som: "Stor, stark man. Mörk t-shirt, mörka skor. Inte ätandes ett äpple. C-badet 2005. Ange signalement för oss båda." Jag associerar till erotiska eskapader på Centralbadet, men varför inte äta ett äpple? Och varför vänta tre år med att höra av sig?
Eller den här, ganska obehagliga: "T-banan mot Högdalen 20.5 på morgonen. Du blond kvinna gick av Gullmarspl. ca 8.30. Vi log mot varandra. Jag hade glasögon och beige jacka."
Fast min personliga favorit är en som uppenbarligen tummat sin sagobok lite väl mycket: "Du ska komma till mig, varken ensam eller i sällskap. Du ska varken vara hungrig eller ha ätit, du ska varken vara naken eller påklädd. Lyckas du lösa denna gåta och är 18-22 år, svara". Eh, nej tack.

Kulturkrock

Befinner mig för närvarande i Lund och njuter av den lugna miljön med stenlagda gator och blommande trädgårdar mitt inne i stan. Fick dock ett bryskt uppvaknande när jag igår försökte lämna in min jacka på kemtvätt. Troskyldigt stockholmskt frågade jag om det kunde göras över dagen. Kvinnan bakom disken stirrade oförstående på mig och meddelade sedan att jag kunde få den nästa fredag - om hon hann.

Hommage à Birger (och en man med ett skägg)

En man med ett skägg har läst Birger Schlaugs bok "Svarta oliver och gröna drömmar" och hittat ett citat som är så gräsligt att jag rodnar bara jag tänker på det. Läs själv här.

Rädda barnen (2)

Jag åt middag igår med en vän som arbetar med pojkar som har problem med kriminalitet eller annat asocialt beteende. Den yngste han har i behandling just nu är sju (7) år. Vi hade ett långt samtal om hur dödsdömt det är att försöka vända en antisocial utveckling när föräldrarna många gånger vägrar erkänna problemen eller helt saknar auktoritet gentemot sina barn. Han berättar helt osannolika historier om föräldrar som inte bryr sig om ifall sonen skolkar (som för sjuåringen ovan) eller t.o.m. tycker att det är bra att han umgås med "tuffa killar" i området istället för att vara hemma på kvällarna.
Är föräldrars rätt till sina barn är alltför stark? När har man förverkat rätten att vara ansvarig vårdnadshavare? En förälder behöver ju inte vara missbrukare eller våldsam för att vara helt olämplig.
Ett annat problem är påföljden vid brott som begås av unga. Jag såg nyligen en notis om en sextonåring som dömdes för narkotikabrott, två fall av grov misshandel, stöld och övergrepp i rättssak till sluten ungdomsvård i åtta månader. Ungdomsvård syftar ju, helt riktigt, till rehabilitering tillbaka till samhället. Hur kan man tro att åtta månader ska räcka för att han ska få insikt om sin situation, genomgå behandling och "programmeras om"?
Min vän kläckte en provocerande men intressant idé: Inför sluten ungdomsvård på samma premisser som sluten rättspsykiatrisk vård, d.v.s. att du måste bedömas ha genomgått vissa förbättringar (insikt, utbildning, sysselsättning, nytt socialt sammanhang etc.) för att skrivas ut. Det kan låta hårt eftersom det innebär ett straff på obestämd tid, men då skulle man ju ha en chans att bryta den nedåtgående spiralen och ge individen en plattform för ett nytt liv. Istället sitter man nu bara av tiden och kommer tillbaka till sitt gamla gäng i sitt gamla område.

Mi scusi, mi scusi signor

Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit annat än häpen över italiensk politik. Frågan är om inte de senaste månaderna slår alla rekord. Berlusconi är tillbaka, trots sina minst sagt märkliga uttalanden om finsk mat, vänsterkvinnor och romer. Nu är dessutom den gamle fascisten Alemanno Roms borgmästare och väljer att som första punkt på agendan sätta - nationalisering av Roms filmfestival. Inga dekadenta utländska filmstjärnor eller regissörer här inte!
Detta är ju förstås ingenting i jämförelse med pogromen mot romerna i Neapel. Historien är beklämmande välbekant; "Inget jobb? Dåligt med pengar? Bristande sociala insatser? Vi går och bränner upp lite romska/judiska/homosexuella kvarter!" Det allra mest upprörande i det här fallet är inte att en pöbel attackerar romer, utan att myndigheterna, istället för att försöka stoppa det som sker, piskar på det med massgripanden och deporteringar.
Italien har alltid, trots sina brister, varit mitt favoritresmål. Jag överväger nu allvarligt politisk bojkott.

I skuggan av Skugge

Linda Skugge är föremål för dagens söndagsintervju i DN. Några små axplock ur artikeln:
1)"..jag blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt, jag har aldrig tagit en vecka ledigt i hela mitt liv. Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt … de hittar ju på, det är bara bullshit."
Med samma resonemang skulle man kunna hävda att personer med diabetes måste hitta på sina besvär eftersom man själv kan äta hur mycket socker som helst utan att bli sjuk. (Värt att notera är också att Skugge - trots att hon påstår sig kunna klara hur mycket som helst - anger magsårsmedicin som favoritpreparat från Apoteket.)
2)"Varför skaffade du barn?
- Det har jag alltid velat och jag borde ha gjort det mycket tidigare. Jag visste att det skulle vara väldigt underbart och det är det. Det finns ingen som inte tycker det."
Och det har Skugge hämtat ur vilken vetenskaplig studie? Hon kanske ska läsa Corinne Maiers bok?
3)"Om tio år är min dotter arton. Jag skulle aldrig uppmuntra henne att ta det jobb som jag har. Jag skulle råda henne att skaffa en riktig utbildning och sen skaffa ett jobb där man inte är i allas blickfång. Jag rekommenderar ingen mitt jobb.
Hur är det att vara i allas blickfång?
- Men jag tycker inte att jag är det."
Har Skugge drabbats av akut närminnesstörning så att hon inte minns vad hon sade fem sekunder tidigare? Det är isåfall ofta ett av de första tecknen på annalkande utmattningsdepression...

Material Girl

Lycka är:
1)Ett paket i vaxat papper med röda lacksigill som visar sig innehålla ett rött etui från Cartier.
2)En liten brun papperspåse som under ett lager av silkespapper döljer en kartong från Molton Brown.

Personer vars huvud man skulle vilja ta en titt in i #3

Eller kanske inte.

Down under

En väninna uppmärksammade mig på den här artikeln. Uppenbarligen är läget i den australiska finanssektorn så sorgligt att det är värt att uppmärksamma en chef på grund av hennes kön. Men är det verkligen nödvändigt att fyra gånger nämna att hon har barn? Det avslutande stycket är knappast värt en kommentar, men gör gärna experimentet att kasta om könen och se hur det känns. Vad säger australiska ambassaden om detta fördomsfulla uttalande om deras näringslivstoppar?

Oops

Som min falkögda syster påpekade kanske man ska korrläsa en aning mer noggrant om man nu ska klanka på andras interpunktion...

Vad säger fru Ribbing?

Jag skulle idag äta lunch med några bekanta från den kurs vi går. Plötsligt dyker en person upp som jag sett någon gång tidigare, men aldrig pratat med och inte kan namnet på. Hon har ett block och en del papper i handen som hon, utan att presentera sig, ber att få lägga i min väska. "Min är så full." Jag blir så paff att jag bara håller fram min väska för att visa att den också är full (och, by the way, min), varpå hon glatt knölar ner sina papper utan att hejdas av att hon då har sönder mina som redan ligger där. Därpå tågar hon iväg. När jag efter lunch får tag på henne och lämnar tillbaka hennes saker, ser hon först bara förvirrat på mig och tar sedan papprena med ett glatt "tack" och försvinner.

Ännu en människa vars huvud man skulle vilja titta in i..

Skatteverket, var god dröj

Jag har alltid betraktat mig som antitesen till en entreprenör. På sista tiden har jag dock insett fördelarna med att ha ett eget företag och kontaktade därför för ett par veckor sedan Skatteverket med en ödmjuk - och oerhört detaljerad - önskan om att erhålla F-skattsedel. Jag väntade otåligt på bekräftelse, eftersom jag nu plötsligt brinner av lust att kasta mig ut i olika projekt. Idag fick jag ett brev där Skatteverket mycket riktigt konstaterade att jag ansökt om FA-skatt och uppgivit som verksamhet "läkare inom psykiatrisk vård". Detta följdes av en begäran av kompletterande information som inleddes som följer. "Beskriv utförligt hur de två olika verksamhetsgrenarna ska bedrivas och vilka arbetsuppgifter som ska utföras? Som exempelvis vilka uppdragsgivare du planerat?---Har företaget någon hemsida, uppge isåfall Internetadress."

1) Jag vet att jag är en Messerschmitt, men känns det inte lite konstigt att få ett officiellt brev med så frisinnad interpunktion och grammatik?

1) Vilka "två olika verksamhetsgrenar" syftar människan på? Jag kommer att ligga vaken om nätterna och försöka räkna ut vad det betyder.

3) Alla de övriga begärda uppgifterna fanns i min första ansökan. (Även om jag fortfarande inte kan förstå varför Skatteverket behöver veta vilka uppdragsgivare jag planerar. Det lär väl märkas vilka som betalar mig och det är väl det enda relevanta?)

Men jag har givetvis pliktskyldigt brett ut mig över ett A4 med samma uppgifter som jag tidigare lämnat (men nu lite mer mångordigt uttryckta) och får vackert masa mig iväg och köpa frimärke och kuvert (finns det någon som har sådant hemma längre?), lägga eländet på lådan och hoppas på det bästa. Sammantaget onödig tid och kostnad för Skatteverket och moi, samt en hel del frustration från min sida.
Jag förstår att erfarna egenföretagare himlar med ögonen över att jag tycker att det här var något att klaga över, men jag är som sagt rookie..

Replik

Mitt inlägg om ansvar vid våldtäkt finns idag (i förkortad och nedtonad form) i DN.

Tabu

Johan Croneman skriver idag om tabut att säga att man ångrar sina barn. Vår bokklubb hamnade på detta spår i diskussionerna om "Fräls oss ifrån kärleken", som jag tidigare nämnt här och här. Föräldrarna i gruppen var rörande överens om att man i och för sig inte ångrar att man skaffade barn men att man en förvånansvärt stor del av tiden önskar att man slapp dem. Varför diskuteras inte detta mer på mödravårdscentraler, BVC och i sandlådor? Det är väl helt naturligt att vuxna människor som har ett stimulerande jobb, ett bra förhållande och en rik fritid inte helt smärtfritt ger upp större delen av detta för att istället ägna sig åt en annan varelse - som oftast inte ens har vett att vara tacksam. Vi skulle vinna mycket på att släppa den falskt tindrande ytan och våga vara lite mer ärliga. Det hindrar ju inte att de små ligisterna kan vara det bästa som hänt en. Som en diskussionsdeltagare sammanfattade det: "80% av tiden är det jobbigt eller tråkigt, men de övriga 20% gör att det är värt det."

Juvenil demens

Jag lyckades att igår någonstans under min färd hem via 69:ans buss, NK:s juvelsalong, Massimo Dutti och Floralin&Junior glömma en papperskasse innehållande en springform med en halv chokladtryffelkaka. (Jag hoppas nästan att det var på NK; det vore en bra kontrast till juvelerna.) Det känns obehagligt mycket som något som ens senila farmor skulle göra..
Kakan var iallafall ruggigt god, så jag hoppas att någon äter upp den.

Ansvar vid våldtäkt

Gräver febrilt efter Bricanylen i väskan efter att ha läst Lars Engströms insändare i dagens DN. Han hävdar att Amnestys enkät om synen på ansvar vid våldtäkt var felformulerad. De svarande som hävdade att våldtäktsoffret hade ansvar för det skedda ska ha avsett offrets "eget moraliska ansvar för sitt riskabla beteende", inte ansvar i juridisk mening (som om någon skulle drömma om att offret hade straffrättsligt ansvar för våldtäkten).
Exakt vilket riskabelt beteende tänker Engström på? Att dricka alkohol? Att ha kort kjol? Att vara ute på kvällen? Att vara kvinna? (Enkäten nämner för övrigt inte manliga våldtäktsoffer, så vi får väl anta att de inte finns.) Det vore intressant att höra vad Engström anser är "lagom" riskbeteende, så att offret inte har eget moraliskt ansvar.
Jag blir så fruktansvärt frusterad över att sådana unkna uppfattningar fortfarande florerar. Inget våldtäktsoffer har eget moraliskt ansvar, oavsett kön, ålder eller grad av berusning. Sedan vore det givetvis önskvärt att alla lärde sig att ta uppskatta sig själva tillräckligt mycket för att inte medvetet sätta sig i riskfyllda situationer, men det är en annan fråga.

(Är det möjligen den här Lars Engström som skrivit inlägget? Passande boktitel, isåfall.)

Multikulti

Läs också Natan Schachers intressanta artikel om faran i att klumpa ihop människor i grupper med påstådda önskningar och behov, istället för att se dem som individer.

Visst, kunskap om den kulturella bakgrunden är ofta en viktig nyckel för att förstå sig på individen men den ger begränsad information. Jag brottas i yrket ofta med svårigheten att förstå hur individer från olika kulturer uttrycker psykisk ohälsa. Det jag alltid landar i är dock att depression, ångest och psykoser drabbar oavsett etnisk eller kulturell bakgrund och kan botas med samma verktyg.
I grunden behöver vi alla en trygg miljö, försörjning, meningsfull sysselsättning och mänsklig gemenskap - punkt.

Globalisera mera

I efterdyningarna från första maj kan konstateras att debattörer på vänsterkanten fortfarande talar om globaliseringens ökande sociala klyftor och strävar efter en återgång till Det Solidariska Folkhemmet.
Vad man då bortser ifrån är att folkhemmet var solidariskt och jämlikt bara på grund av att 50-talssverige var ett extremt homogent samhälle där man med stor misstänksamhet tog emot en handfull italienska gästarbetare. Så länge du skötte ditt egnahem, klippte gräsmattan varje lördag (men Gud förbjude på söndagar) och tog ut trädgårdsmöblerna samtidigt som Svenssons, var du en del av den sociala gemenskapen och kunde räkna med sammanhållning och trygghet. Blev din ogifta dotter med barn eller om din son kom ut som homosexuell/muslim/universitetsstuderande, då fick du vara beredd på social stigmatisering.
Sverige börjar idag allt mer likna övriga europeiska länder med en heterogen befolkning och en dynamisk trafik över gränserna. Det finns givetvis både för- och nackdelar med detta, men poängen är att det är oundvikligt. Vi kan inte, med mindre än att vi drar upp vindbryggan och skapar vårt eget lilla Burma, gå tillbaka i utvecklingen. Vi har dessutom inte moralisk rätt att försöka göra det, med tanke på de miljarder människor för vilka globaliseringen minskar välståndsklyftorna på ett sätt som aldrig tidigare setts.

Aha

Jag vet att gulliga barnhistorier är på gränsen till kräkframkallande men kan ändå inte låta bli att återge följande konversation som jag hade häromdagen med min äldste systerson O, fem år.
J: Hur mår du?
O: Mellanbra och mellandåligt. Jag är lite sjuk.
J: Ojdå, hur kan det komma sig?
O: Jag åt något igår som jag alltid blir sjuk av. Blodpudding.
J: Nämen, blir du sjuk av blodpudding?
O: Ja. Åtminstone i april.

Jag antar att han i sitt logiska resonemang har utgått från regeln om ostron och månader utan r..

Händelserna i Österrike är för gräsliga för att spekulera i. Två reflektioner angående mer perifera detaljer:

1)Polisen har från början gjort klart att de inte misstänker att modern/mormodern i familjen varit inblandad eftersom "Ingen kvinna skulle stå ut med vetskapen om att hennes man gör deras dotter med barn". Skulle en man stå ut med att hans hustru utnyttjade deras barn? Det handlar nog inte om kön utan i vilket psykiskt skick man befinner sig. Är man tillräckligt störd (vilket man t.ex. kan bli av åratals misshandel och trakasserier) kan man nog acceptera det mesta hellre än att skadas ytterligare. Därmed vill jag absolut inte hävda att kvinnan i det här fallet visste något, bara att man ska vara försiktig med att använda sig av kön som bevisgrund för sina teorier.

2)Mannens försvarsadvokat förklarar sig vara mycket intresserad av fall med "psykologiska eller psykiatriska inslag" och meddelar att hans klient mycket väl kan vara schizofren "eftersom han levt ett dubbelliv".
För att slå ett slag för allmänbildningen: Schizofreni handlar INTE om att man tror sig vara flera personer (Melissa i Falcon Crest) utan om att man tappar verklighetskontakten, hör röster eller får bisarra vanföreställningar. Frågor på det?

Identitetskris (igen)

Skulle bort på middag igår och pyntade och trixade för allt jag var värd, inklusive extra mycket hårvax, ny kjol och skyskrapeklackar. Slängde ett sista belåtet öga i spegeln innan vi skulle gå - och möttes av en socionom med rötterna i Övik och en förkärlek för Peter Le Marc. Börjar allvarligt överväga extensions.

(Inget ont om vare sig socionomer, Övik eller Le Marc. Det är bara inte jag.)