Money, money, money

Per Gudmundson skriver i SvD idag om det märkliga faktum att EU-parlamentarikerna, förutom sin vanliga pension, har möjlighet att sätta av eget pensionssparande i en särskild fond. Inget ovanligt med det, kanske. Något märkligare är att insatta pengar belönas med motsvarande belopp från skattemedel, d.v.s. EU-medborgarnas pengar. Parlamentarikernas höga löner har varit uppe till debatt tidigare och nog skulle man ha trott att de hade råd att spara ihop till sin pension på egen hand?
Okej, låt oss säga att parlamentarikerna utför ett svårt och viktigt jobb som till stor del säkert är slitsamt och att de därför förtjänar sina löner (vilket jag tycker) och sina pensionstillskott (vilket jag är mera tveksam till).
Nu har deras pensionsfond - precis som i princip alla andra fonder - gått med svidande förlust. Följaktligen röstar parlamentet idag om huruvida man ska ersätta de pengar som gått förlorade. Vi tar det igen: Parlamentarikerna röstar om ifall deras personliga pensionsförluster ska täckas av skattepengar.
Jag har alltid varit en varm försvarare av EU, men ibland undrar man verkligen.

Kroppskännedom, någon?

Så många frågor.

Brave New World

Ett exempel på effekten av Försäkringskassans nya, stramare hållning:

En patient med bipolär sjukdom och ADHD har ensam vårdnad om sina två barn, varav den minsta ännu inte börjat på dagis. Hon är sjukskriven på heltid men har nu fått besked om att hon bara kommer att få halv sjukpenning. Motivering? Hon orkar ju ta hand om sina barn och måste ju därmed anses ha arbetsförmåga. När den minsta i höst börjar på dagis, kan hon däremot få hel sjukpenning.

Hur kan en människa straffas för att hon tar sitt ansvar som förälder, oavsett hur hon själv mår? Vad anser FK är alternativet - att hon sätter barnen på socialkontorets trapp med hänvisning till att hon ju faktiskt är sjukskriven och därmed inte kan förväntas ta hand om sina egna barn? Hon borde om något premieras för att hon inte vältrar över ansvaret på någon annan, trots sin svåra sjukdom och funktionsnedsättning.

(Det här måste ju för övrigt vara den enda situation där det betraktas som arbete att vara hemma med barnen..)

Kom ihåg henne nästa gång ni läser om Försäkringskassans framgångar med att få ner antalet sjukskrivningar!

Kontaktannonser #4

Det var alldeles för länge sedan jag hängav mig åt min fascination för kontaktannonser, så här kommer ett axplock ur senaste "mitt i Östermalm":

"57, börjar bli gammal. Att vara med på tv4 Talang, blivit stoppad. Ingen ide att försöka, söker en kvinna som kan hjälpa att medverka. Två som anmäler sig, annorlunda behandlad. Kan bli något med."

"På jobbet sa de "Varför ska du vara ensam, du som har så många intressen och är glad. Du har en fantastisk humor och bil." Vill gärna träffa dig."

"Ung man 172 cm lång, 110 kg söker dig är lekful(sic)"

Och, slutligen, min favorit:

"Jag är svensk man på 45 år jag efterlyser dig kvinna i mycket mogen ålder. Våra blickar möttes vid Götgatan utanför Myrorna. Du var lite kortare med kurviga former och uppsatt hår. Detta var våren 2008."

Vuxenmobbing

Ramlade in i ett avsnitt av "Du är vad du äter"; ett program som jag hittills bara hört ryktas om. Programmet handlade om två väninnor i 42-årsåldern, ensamstående småbarnsmammor med en del osunda vanor som hamnat någonstans runt klädstorlek 44. Deprimerande nog (och typiskt nog) pratade båda om att de aldrig skulle kunna träffa någon förrän de blivit smalare. Det är sorgligt att vuxna kvinnor kopplar sin självkänsla så fullständigt till sin vikt (och att de är så världsfrånvända - jodå, det är bara snygga smala 20-åringar som håller på med sex och kärlek och sådant). Det är däremot enbart upprörande och galet att den självutnämnda livsstilsprofeten Anna Skipper underblåser det med uttalanden som "Om ni ska få nåt ligg före 2010, så får ni anstränga er!" Oansvarigt och omoget och VEM fasen orkar titta på sånt dravel?

Det svagare könet?

En man med ett skägg är som vanligt ovanligt rolig. Och vettig.
(Börja läsa under idolbilden.)

Återupplivning?

I helgen rapporterades det här i SvD. En 77-årig man med hjärt-, lever- och njursvikt vårdades på Karolinska Sjukhuset. Under vårdtiden fick han hjärtstopp och läkarna beslutade att avstå från återupplivningsförsök. Anhöriga har anmält saken till HSAN, men även till polisen och enligt artikeln riskerar läkarna åtal för vållande till annans död.
Jag utgår ifrån att polisen inte lämnar ärendet vidare till åklagare, men för de inblandades del är skadan redan skedd. Det är naturligt och förståeligt att de anhöriga är upprivna och chockade och sannolikt har kommunikationen mellan sjukvården och dem inte varit den bästa. Faktum kvarstår: En svårt sjuk äldre person har ytterst små, i många fall obefintliga, chanser att klara en återupplivning. Om de trots allt överlever, blir det vanligen endast en kortare tid och med svåra skador på hjärna och övriga organ till följd av syrebristen. Sviktande organ har givetvis ännu sämre förutsättningar.
Jag har själv stått ett par gånger under långa och utmattande hjärt-lungräddningsinsatser, där man från början borde ha insett att det inte var lämpligt och i ett par av fallen lyckades vi tyvärr återuppliva personen ifråga. Istället för att dö snabbt och smärtfritt i sin hjärtinfarkt, fick de tillbringa sina sista timmar på intensiven med respirator, slangar och kateter. I inget av fallen förlängde vi livet med mer än några dagar. Det är därför oerhört viktigt att man som behandlande vårdpersonal överväger riskerna med återupplivningsförsök, istället för att bara slentrianmässigt påbörja dem. Det är därmed också helt absurt att ett sådant medicinskt välgrundat beslut ska kunna leda till polisanmälan och risk för åtal. Vi måste få ha kvar en oberoende granskningsinstans för medicinska ärenden, dit patienter och anhöriga kan vända sig för att få frågor om vård granskade av medicinskt sakkunniga. En läkarkår som ständigt fruktar åtal för beslut som måste fattas dagligen, är ingen bra läkarkår.

Greed is good?

Den senaste tidens bonusdiskussioner har eldat på den ganska utbredda uppfattningen att det är fult att tjäna pengar. Även ekonomijournalister har pratat om det "problematiska" i att en del personer har så mycket högre inkomst än andra och det omoraliska i att vara girig. Men, handen på hjärtat, hur många av oss arbetar av någon annan huvudsaklig anledning än att tjäna pengar? Och hur många skulle tacka nej till en chans att tjäna mer på samma jobb - oavsett om utgångsläget är 14000 eller 140000 i månaden? Missförstå mig rätt, givetvis är det fel att fiffla eller lura till sig pengar och längtan efter mer får inte gå ut över andra eller över miljön. Men ett lönelyft eller en bonus som man bli erbjuden?
Jag är övertygad om att människan alltid och överallt har drivits av "girighet", dvs en vilja att få det bättre för sig själv och sin familj. Istället för att försöka låtsas som om det inte vore sant och drömma om utopier där vi delar allting exakt lika (mer en dystopi, enlligt min åsikt), borde vi intensifiera ansträngningarna att skapa ett samhälle där alla har samma utgångsmöjlighet att bli framgångsrika, oavsett social bakgrund. Gratis utbildning med intag enbart på meriter, bra och billig sjukvård, stöd till sviktande familjer och ett näringsliv fritt från fördomar gällande kön, religion och etnicitet - en utopi som vi faktiskt inte är så långt ifrån!

Ofrivillig komik

SvD fortsatte igår sin artikelserie om humor; ett ämne som alltid är svårt att analysera. Man får passa sig noga så att ens allvarliga uppsåt inte blir ofrivillig komik. Citat ur artikeln: "Anna-Lena berättar om en handledare vars uppgift är att anställa personal. Hon är noga med att fråga vederbörande om de har humor. De som saknar denna förmåga väljer hon bort."
Jag hoppas att den artikeln inte sprids utomlands - vår nations dåliga rykte gällande humor skulle inte direkt förbättras....

Eklektiskt

P2 gör reklam för ett nytt program med musik "i skarven mellan schlager och tyngre klassisk musik". Skulle trott att den skarven var som Grand Canyon, ungefär.

Mea culpa

Jag har, som Anonym så riktigt påpekar, i upphetsningen förväxlat SD och ND i mitt tidigare inlägg. Pinsamt och förgörande för trovärdigheten. Det var alltså ND:s representant i Södertälje som hade åsikter om "det judiska ägandet" i Sverige; vad jag vet har SD varit betydligt mer försiktiga i sina uttalanden i den frågan. Däremot är det SD som avslöjats med rasistiska uttalanden på sina medlemsmöten (se länken i inlägget). Jag kan lugnt säga att jag står för slutklämmen i inlägget även vad gäller SD.

Blingaling

Bland alla upprörda skriverier om "Tingeling", missade iallafall jag helt den här begåvade och vansinnigt roliga "remixen". Vem kunde ha anat att Mårten från "Ebba och Didrik" var en sådan talang?

Sverigedemokraternas obotliga dumhet

Sverigedemokraterna har återigen påkommits med rent rasistiska uttalanden, trots försöken att ge sken av att vara ett mer rumsrent parti. Det kommer ju inte direkt som en chock; de har ju aldrig framstått som annat än ett tillhåll för obehagliga och/eller sorgliga individer som på olika sätt känt sig illa behandlade. P1 repriserade nyligen ett reportage från förra valrörelsen, då SD gick framåt stort i kommunalvalet i Södertälje. En stor del av väljarstödet kom från syrianer bland invånarna, eftersom SD "stöder syrianernas kamp för ett eget land". Ett eget land att utvisas till, ja.
En representant för SD talade i programmet om behovet av "repatriering" av judarna i Sverige. Han kom i samband med detta in på bekymret med "det judiska ägandet" i Sverige. Pengar som judar ha på sina bankkonton utlovades generöst att de skulle få behålla, men fastigheter och företag i Sverige kunde de givetvis inte få äga, utan dessa skulle "nationaliseras".
1) Hur fasen orkar man försöka betrakta judar som en problematisk grupp i Sverige? Någon mer välintegrerad och samhällssocialiserad grupp går väl inte att hitta ens bland manliga vita Handelsstudenter. De går väl knappt att definiera som grupp, med tanke på hur heterogen sammansättning de har.
2) "Repatriering" - till exakt vilket hemland? De flesta personer i Sverige med judisk anknytning har säkert också starkare svensk anknytning än de flesta Sverigedemokrater.
3)Hur kan man - utan att tungan svartnar - så öppet förespråka ett rent nazistiskt förhållningssätt till mänskliga rättigheter, demokrati och äganderätt?

Ursäkta min tilltagande affekt, men det är så oerhört viktigt att SD tydligt visas upp som det unkna, rasistiska och KORKADE parti som det är. Låt dem aldrig stå oemotsagda; oavsett om det är åsikter som luftas på jobbet eller bland bekanta!

Sorgligt

Jag delar sannolikt inte många politiska uppfattningar med Wanja Lundby Wedin, men jag har ändå beundrat hennes ambition och skicklighet som tagit henne så långt både i Sverige och nationellt. Hennes senaste uttalanden om att hon känner sig "grundlurad" i frågan om Christer Elmehagens pensionsavtal, förändrar bilden. Som Stig Malm (en person som jag inte trodde att jag någonsin skulle citera med gillande) kontrade i Ekot imorse: "Av vem?". Elmehagens pensionsavtal har tydligt angivits i varje årsredovisning från AMF. Jag vet inte vilket alternativ som är värst; att Lundby Wedin har så vansinnigt dåligt omdöme att hon ljuger i media eller att hon har så vansinnigt dåligt omdöme att hon inte läser årsredovisningarna i det företag hon som LO-representant är styrelseledamot i.

Moment 22

PÅ Ekot idag rapporteras om en asylsökande man från Afghanistan som står inför rätta tillsammans med sin arbetsgivare. Han kom till Sverige 2003 och började 2004 i väntan på besked om uppehållstillstånd praktisera och därefter arbeta. Han har sedan dess fått avslag på sin ansökan och överklagat. Ärendet är fortfarande inte avgjort. Under tiden har mannen hela tiden fortsatt att arbeta och betala skatt. Något som betraktas som brottsligt, eftersom han inte har haft arbetstillstånd.
Hur är vårt samhälle organiserat egentligen? Om man har bestämt sig för att ingen får jobba utan arbetstillstånd, får man väl åtminstone se till att frågan om uppehållstillstånd inte tar sex år att avgöra!
Anta att mannen laglydigt suttit på sina händer tills han fått sitt uppehållstillstånd. Hur pass arbetsför skulle han vara efter åratal av påtvingad overksamhet i någon SFI-lokal? Sannolikheten är ju betydligt större att han skulle ha hunnit dra på sig depressivitet, värkproblematik och kanske ett lättare missbruk på det och kosta åtskilliga miljoner i vård, rehabilitering och sjukersättning.

Bonus?

Jag inser att ordet "bonus" har en positiv klang och att det låter som ett hån att detta betalas ut under brinnande finanskris. Jag baxnade också över Annika Falkengrens naivitet (och givetvis över Volvo-chefernas totala brist på insikt och omdöme, även om det då gällde fasta löner). Men har debatten ändå inte tappat lite i rimlighet (senast om AMF)? För de flesta i finansbranschen med rörliga lönedelar, handlar dessa om högst 8-12 extra månadslöner. Utdelningen baseras på egen prestation och bolagets resultat. Första delen av 2008 var en bra period för många svenska banker, som ju då är bundna enligt sina stadgar att betala ut bonus för perioden.
Man kan givetis ha invändningar mot bonussystemet och anse att detta bör slopas helt. Det som då händer, är att arbetsgivarna blir tvungna att höja lönerna och därmed öka sina sociala kostnader väsentligt. De anställda får då en hög fast lön utan koppling till prestation - inte direkt ultimat ur en arbetsgivarsynpunkt och rimligen inte heller för kunder/sparare.

Bortträngningens välsignelse

SvD har idag en artikel om mefedron, en ny drog som ännu inte hunnit bli narkotikaklassad men som anses vara lika beroendeframkallande som crack. Man intervjuar en sjuttonåring som använder drogen (trots att han uppenbarligen upplevt en del dåliga effekter). Han har en hel del kompisar som blivit beroende, men själv använder han det bara till fest. Däremot har han märkt att drogen blivit allt mer utspädd. Hur? Genom att han inte längre får samma effekt. Aha. Men inte beroende, alltså...

Akt fyra

Ytterligare uppgifter börjar komma ut kring fallet om den dråpmisstänkta läkaren. Om det stämmer att dosen tiopental inte journalfördes är det givetvis ett allvarligt fel som bör utredas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Korrekt journalföring är alltid viktigt, i synnerhet i sådana här känsliga fall.
I övrigt kvarstår mina tidigare invändningar. Samtliga inblandade, inklusive den obducerande patologen, var överens om att flickan endast hade en mycket kort tid kvar att leva, sannolikt timmar. Ska man då verkligen vara återhållsam med lugnande och smärtlindrande medicin av rädsla för att påskynda döden? Det blir en större etisk fråga, men fortfarande med ett tydligt svar, anser jag.
Läs också Cordelia Edvardson i dagens SvD om hennes erfarenheter som förälder till ett döende barn.

Tragedi i tre akter

Har varit på snösemester en vecka, annars skulle jag givetvis ha kastat mig in i debatten om den dråpmisstänkta läkaren. Nu kommer jag ju sent in, som vanligt, men kan inte hålla mig ifrån det. Jag hoppas verkligen att det finns information som åklagaren inte har släppt ännu, annars måste man allvarligt ifrågasätta hennes drivkrafter i det här. Om de uppgifter som kommit fram i övrigt stämmer, ser det alltså ut så här:
En flicka föds tre månader för tidigt, i vecka 25. Hon får allvarliga skador beroende på syrebrist, vilket är vad man kan förvänta sig i sådana här fall. Hon behöver vård på intensiven, i respirator, dygnet runt, från första dagen. Under vården får hon ett dropp med felaktig salthalt. Dagen efter konstateras en dubbelsidig hjärnblödning. Blödningen kan vara utlöst av droppet, men är också något som i hög grad drabbar barn som är så tidigt födda. Sjukhuset gör en Lex Maria-anmälan och utredningen visar att sjukhuset måste ändra sina rutiner. Ett par månader senare visar en magnetröntgen allvarliga hjärnskador. Ett läkarteam bedömer gemensamt att flickans liv inte går att rädda och man beslutar därför att avbryta de livsuppehållande åtgärderna - ett tungt, men på inget sätt ovanligt beslut. Flickans respirator stängs av och för att hon inte ska behöva uppleva kvävningskänslor och ångest, ger en överläkare henne lugnande och smärtstillande. Denna läkare är nu häktad, misstänkt för dråp.

Historien är en tragedi från början till slut, men tragedin blir inte mindre av att vi tappar all förmåga till rationellt tänkande. Hur kan det vara dråp att skona ett barn från ångest och smärta i dödsögonblicket? Hur kan man överhuvudtaget bli anklagad för dråp på ett barn vars liv ett antal läkare redan konstaterat inte går att rädda?
Det handlar om ett barn vars liv för bara fem år sedan inte ens hade blivit så här långt. Det är ett stort etiskt problem i sig att våra möjligheter att akut rädda ett liv är större än våra möjligheter att rädda denne någon till ett meningsfullt liv - något som gäller både barn och vuxna. Givetvis måste man komma fram till tydliga förhållningsregler i alla dessa svåra gränsfall. Men det kan aldrig, aldrig vara fel att lindra någons lidande i samband med ett oundvikligt dödsfall. Man undrar om åklagaren och de kolleger som skyndar sig att kritisera den inblandade läkaren skulle ansett det mer korrekt och etiskt och flickan fått ligga och kippa efter andan ett par timmar innan hon dog?

Mileschauvinism

Det här är ju bara för underbart vansinnigt för att vara sant. Sammanfattningsvis ska Vetenskapsrådet ha beviljat drygt en halv miljon (skatte-)kronor till ett projekt som ska undersöka trumpeten som genussymbol. Trumpeten. Som genussymbol. Där går ändå gränsen även för min nyvaknade feminism.
Citat ur projektbeskrivningen:

”Den övergripande frågeställningen är att undersöka vilka mekanismer och sociala och kulturella sammanhang i tid och rum som gestaltas, skapas och återskapas genom trumpeten som genussymbol.

För att kunna utkristallisera dessa blir det nödvändigt att problematisera begreppen manligt och kvinnligt och undersöka närmare de föreställningar som är verksamma och skapar trumpeten som markör för manlighet.

Vilka normer ligger bakom detta? Hur kommer dessa till uttryck och hur tvingande tycks de vara?

Frågor som leder mig är: Vilken klang i trumpetens breda klangspektrum blir till norm och vilken klang uppfattas som avvikande och kallas för kvinnlig respektive manlig? Vad händer med klangen, när trumpetaren spelar med en ’kvinnlig klang’?"

Vet inte vilket alternativ som känns värst - att någon skrivit ihop det här dravlet på fullt allvar, eller att det är ett skämt och att Vetenskapsrådet gått på det.

Heureka!

Lyfte blicken från raggsockorna tillräckligt länge för att registrera Den Stora Nyheten. Under fortsatt idogt stickande brottades jag - som alla andra - med frågorna:
1) Varför nu? och
2) Varför så hiskeligt lång förlovning?
Mitt första svar på fråga 1) var att hon i desperation sett till att bli gravid, men det motsades ju av fråga 2). Ett par varv senare hade jag den självklara förklaringen. Madde är gravid! Hon behöver gifta sig asap och då måste ju storasyrran vara åtminstone förlovad. Två kungabröllop på en sommar blir ju lite mycket och alltså får storasyster vackert vänta. Voilá; ett elegant gordiskt hugg som kan hjälpa oss alla att sova lugnt inatt.

Schhh...

Stör inte, jag stickar. Flätstickar. Gick en kurs i helgen och har inte kunnat trassla mig ur nystanen sedan dess. Är så upptagen att jag knappt hinner lyfta blicken för att skriva det här; än mindre för att läsa tidningen/se på TV och formlera en åsikt om något.

(I väntan på att rigor mortis-greppet kring stickorna ska lossna, kan ni som inte redan sett den, fascineras av debatten om bordsskick som Malena Ribbing råkade starta. Scrolla ner lite bland kommentarerna och njut av upprördheten! Tänk att ett sånt ämne kan väcka så mycket känslor. Och tänk att så många inte vill lära sina barn att föra sig i alla sammanhang, utan vill se till att de ska känna sig klumpiga och förlägna om de någon gång skulle hamna på t.ex. en finare jobbmiddag. "Överklassmanér", minsann. Om det är något som bibehåller klyftor så är det väl just sådana resonemang.)

Konstfack ett varv till

Jag är ju sen som alltid men Anna Odell (Förresten, någon som vet om hon är släkt med Mats? Inte tänkt på det förrän nu.) skrev alltså det här i söndags. Bra att hon tänker på de personer som blev inblandade (även om det bara gäller personerna på bron). Lite märkligt dock att hon "tycker att det är olyckligt att händelser inom projektet läckt ut" innan hon är färdig med sitt verk. Hon kan ju inte på allvar ha trott att en sådan händelse inte skulle få uppmärksamhet. Det troliga är väl tvärtom att det handlade om ett mycket medvetet spel med sensationslystnaden hos medierna och oss läsare.
Läs också Clemens Pollinger i SvD idag om hur Konstfackstudenterna riktar sina ifrågasättande provokationer åt fel håll.

Borta med vinden?

Tillvaron har onekligen sina små mysterier...

Mejl om Förintelsen

Det cirkulerar just nu ett mejl som innehåller dokumentära bilder från nazistiska koncentrationsläger. Bilderna togs av de allierade på uppmaning av USA:s president Eisenhower, som ska ha motiverat det med att "någon idiot förr eller senare kommer att säga att det här aldrig inträffat". Sorgligt sannspådd, alltså, och mejlet har ett angeläget budskap. Tyvärr är bildtexten inte lika oproblematisk. Förutom att översättningen är slarvig och bitvis nästan obegriplig, påstås även att Storbritannien nu strukit Förintelsen ur skolornas historieböcker för att inte stöta sig med landets muslimska befolkning "som hävdar att Förintelsen inte ägt rum". Detta är ju uppenbart idiotiskt och heller inte sant. Undervisning om de tyska koncentrationslägren är obligatorisk i den brittiska skolplanen.
I dessa tider av Förintelseförnekelse och allt högljuddare antisemitism är det verkligen viktigt att påminna om den tragiska historien. För att inte tappa i trovärdighet (eller anständighet), är det också oerhört viktigt att inte beblanda sig med antimuslimska fördomar.

Ingen nation en ö

Frankrikes regering har nu lovat ett generöst lån till den inhemska bilindustrin. President Sarkozy passade på att uppmana företagen att lägga ner sina fabriker i Östeuropa, för att istället flytta produktionen till Frankrike för att skapa franska arbetstillfällen.
Hur kan statsöverhuvuden och regeringar vara så komplett historielösa och blinda för långsiktiga konsekvenser? Det här är en exakt upprepning av vad som hände i Europa på 30-talet, med depression, arbetslöshet och panikslagna politiker som försökte inbilla sig att just deras land kunde räddas genom isolationism. Facit behöver jag väl knappast påminna om.
Världsekonomin har - tack och lov - bara blivit alltmer gränslös och gemensam. Nu fattas det bara att vi äntligen inser konsekvensen av detta; nämligen att vi också måste planera och agera gemensamt. Det finns ingen unik "svensk" ekonomi, som upphör vid landets gränser och kan regleras genom svensk lagstiftning. Våra företagsfjärilar skapar orkaner i djungler på andra sidan jorden - och tvärtom.

Äntligen!

Var på Hermans ekohandel häromdagen. Det är en matbutik med i princip fullt sortiment, där man inte ens nöjt sig med att bara ta in kravmärkt eller så. Nejdå, enligt företagsidén tar man ansvar för att samtliga varor ska vara de som är de mest klimatvänliga just då, när alla faktorer som transporter etc vägs in. Dessutom undviker man E-nummer i möjligaste mån. Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Äntligen slipper man själv försöka räkna ut om det är bättre med kravmärkta spanska tomater eller växthusodlade svenska, eller räkna e-nummer på brödet.
Gå dit så ofta du har möjlighet och stötta denna fantastiska idé. Det känns extra angeläget nu när Arla redan rapporterar en störtdykning i försäljningen av ekologiska mejeriprodukter, som ändå bara är ett par kronor dyrare än de vanliga varianterna.

Kär i Skatteverket

Fick en F-skatteuträkning som jag inte förstod. Ringde den namngivna handläggaren på Skattekontoret i Luleå, helt inställd på att försvinna i någon växel. Döm om min förvåning när handläggaren svarar på första signalen, omedelbart plockar fram mitt ärende och vänligt och pedagogiskt förklarar uträkningen. Dessutom har man tidigare svarat på mina mejlade frågor inom 24 timmar.
Jag drar omedelbart tillbaka mina tidigare sura påhopp på Skatteverket och hävdar motsatsen!

Fel kommun

Angående de obegripligt korkade och motbjudande uttalandena från några poliser i Malmö: Så tråkigt att de spär på fördomar ytterligare - jag hade hoppats att någon gång bli motbevisad i min övertygelse att folk från Vellinge är inskränkta och obehagliga.
Vem har egentligen "hannat i fel kommeun"?

(Och, igen: Hur kan en kommun tillåtas att säga nej till att ta emot ensamkommande flyktingbarn?)

Jag tror vi behöver en paus, faktiskt

Ligger lite efter i min samtidslitteratur, så jag har precis avslutat Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror vi behöver prata faktiskt". Boken handlar om året efter hans skilsmässa efter tolv års äktenskap. Jag kan respektera behovet att bearbeta något så traumatiskt i text och JJK:s envishet att framställa sig själv i all sin ömkliga mänsklighet väcker viss sympati. Men ändå. Vad jag förstår är åtminstone de flesta karaktärer tagna ur verkligheten, många så lite förklädda att t.o.m. jag som inte har någon som helst koll på den delen av Kultursverige utan svårighet kan identifiera dem. Förutom exfruns otrohet, diktatoriska drag och tablettbehandlade depression, outas också kärleksaffärer och missbruk hos bipersoner. För att göra JJK rättvisa tar han också upp många av exfruns goda sidor, men hans oförmåga att se sig själv som något annat än ett oskyldigt offer är ganska provocerande. Hur kan man i ena stunden beskriva hur många år ens äktenskap varit på uppehällningen (och hur passionerat förälskad man blivit i en annan kvinna året före skilsmässan), för att några rader senare beklaga sig över att man blivit så grymt "dumpad". Uppenbarligen hade exfrun lite mer mod och initiativförmåga som tog tag i det.
Slutligen måste jag återigen ge mig på en vidöppen dörr (det verkar vara ett sådant år i år): Är vi inte liiiite trötta på hänsynslöst självutlämnande böcker - som i första hand lämnar ut andra personer?

Rädda barnen #3

En elev hittade metallbitar i skolmaten. Personligen måste jag säga att jag har större förståelse för att sådant kan hända av misstag, än att skolorna har mage att servera Chicky bits och kalla det lunch...

Allt för konsten?

Få har väl missat den senaste bravaden från en avgångselev på Konstfack. Ingen DI-inspirerad sexsaga för barn den här gången. Kvinnan låtsades istället vilja hoppa från en bro, blev hindrad av någon med civilikurage och transporterad till psykakuten. Väl där betedde hon sig förvirrat och aggressivt och slogs med personalen. Hon blev kvarhållen, bältad och tvångsmedicinerad med lugnande. På morgonen avslöjades den fantastiska planen i väntan på applåder.
Som någon bloggare så koncist uttryckte det: Varför släppte de henne från psykakuten?
Lite mer allvarligt:
Hon bör givetvis få betala kostnaden för insatserna från både polis och sjukvård. Jag hoppas också verkligen att hon ber övriga patienter på akuten om ursäkt. Hennes agerande tvingade andra - verkligt sjuka - att vänta i onödan.
Allvarligast tycker jag ändå är att hon genom sitt handlande kan ha minskat sannolikheten för att nästa - allvarligt menade - självmordsförsök inte stoppas. Det är tillräckligt få personer idag som vågar eller orkar ingripa när något obehagligt händer. Hur mycket minskar den chansen om man nu kan komma undan med att tänka att det säkert är ett konstprojekt? Har studenten insett att hon nu kan få liv på sitt samvete? Och hur är den prefekt funtad som godkände projektet i förväg?

(Tillägg: Läs även professor Ann-Sofie Ohlanders inlägg i DN 090211, skrivet från ett patientpersepktiv.)

En självklarhet

Förintelsens totala, kolsvarta, ofattbara, vidriga tragedi kan givetvis inte förminskas på något sätt, hur oklokt regeringen i dagens Israel än må bete sig.
Offren är inte mindre värda att minnas och hedras och tårarna ska inte sparas till "bättre behövande".
Se utställningen om Förintelsen i Ukraina!

Självmord

I Ann Heberleins bok som jag nämner i föregående inlägg förekommer uppgiften att självmord är den främsta dödsorsaken i Sverige i åldersguppen 15-44 år. Jag har hört samma uppgift från flera olika håll, alltid med avsikten att påpeka vilket misslyckande det är för samhället.
Förlåt om jag sticker ut hakan litet: Vilken dödsorsak skulle vi vilja dominerade i åldesrgruppen 15-44 år? Jag tolkar faktiskt statistiken i första hand som ett resultat av att vi i Sverige har en bra grundhälsovård, utbrett säkerhetstänkande gällande transporter etc och - i ett internationellt perpektiv - måttliga problem med dödligt våld och avancerat missbruk.
Sedan är givetvis varje självmord som begås under inflytande av en psykisk sjukdom en tragedi för ett stort antal personer och ett slöseri ur samhällsekonomisk synpunkt. De flesta självmorden begås dock av personer över 60, vilket ofta tappas bort i debatten eftersom andra dödsorsaker då är ännu vanligare.

Ann Heberlein

Jag håller på med Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en otäck, drabbande och bitvis provocerande skildring av hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom. Det är otroligt starkt av henne att våga vara så hänsynslöst självutlämnande, även om det ofrånkomligen blir en aning romantiserande. Det är inte Heberleins fel; det är bara ekot av månghundraåriga kopplingar mellan ångest och kreativt skapande. Som hon så riktigt påpekar, handlar ångest vid depression och mani om något helt annat.
Som psykiater kan jag inte låta bli att dra en lättnadens suck över att hon beskriver sina kontakter med vården och sina mediciner som livräddande - inte det vanliga perspektivet i media, känns det som. Jag är också glad att hon så tydligt tar avstånd från Foucaults antipsykiatriska påstående att vi alla är i lika hög grad galna och att skillnaden mellan det avvikande och det normala är "bara skenbar och socialt konstruerad". Den som en gång sett desperationen och dödsångesten hos en psykotisk person som är övertygad om att han har en giftorm i kroppen eller att medicinen han fått gör att han smälter, har svårt att acceptera att det skulle vara ett "normalt" tillstånd, som samhället har valt att diagnostisera enbart för att kunna isolera ett störande element...

And the winner is...

Återupptäckte den här listan. Är särskilt nyfiken på 2002 års vinnare - undrar om man kan hitta den på adlibris?

Halvtomt eller halvfullt?

På Ekot imorse tog man upp regeringens satsning på s.k. nystartsjobb. Den går ut på att göra det billigare att anställa långtidssjukskrivna eller -arbetslösa. Det handlar om tidsbegränsade anställningar och nu visar det sig att av de ca 19000 som hittills avslutat projektet, var det 6000 som direkt gick vidare till ett vanligt jobb. I min naivitet tänkte jag "hurra", men Ekots vinkel var vilket misslyckande detta var. Arbetsmarknadsminister Littorin intervjuades och medgav att det var en besvikelse, även om det fortfarande innebar en samhällsekonomisk vinst.
Men, ursäkta. Vi talar om personer som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden, i vissa fall sannolikt p.g.a. rätt stora svårigheter att sköta ett vanligt jobb. Trots detta går 6000 raka vägen till ett jobb på den öppna arbetsmarknaden. Det är väl fantastiskt!

Svartvitt

Jag är oerhört trött på att höra Barack Obama omnämnas som "USA:s förste svarte president". Han har en svart far och en vit mor och skulle således precis lika gärna kunna kallas för "USA:s 44:e vite president". Driften att klassificera folk som "vita" enbart om de har hundra procent vita anfäder och "svarta" om någon svart varit inblandad någonstans i historisk tid, påminner obehagligt mycket om det nazistiska sättet att dela in folk i kvartsjudar, åttondelsjudar osv.
Det stora problemet är ju förstås att det fortfarande betraktas som relevant med rastillhörighet i sådana här sammanhang, men det lär vi väl inte lösa den här veckan. Jag upphör dock inte att förvånas över europeiska journalisters beredvillighet att dras med i den amerikanska fascinationen inför rasfrågan. Inte är svart/vit en stor fråga för oss? Vi brottas ju snarare med invandrades svårigheter, oavsett ursprung (så mycket mer jämlikt..). Jag hoppas innerligt att vi aldrig behöver höra talas om en persons död som en "förlust för det svarta samhället" (the black community), vilket jag hört flera gånger i amerikanska sammanhang.

Är det bara jag, eller är det här helt galet snyggt? (Om man nu prompt ska ha Per Hagmans idealvikt.)

She's back!

På allmän begäran (min man, min mamma och någon förtjusande anonym person - antagligen mamma, det med) har jag beslutat mig för att försöka hala mig upp ur letargins träsk och åter sprida galla och ogrundade åsikter omkring mig.
Jag börjar med att kavla upp ärmarna och slå in en vidöppen dörr: Är det här med upphandlingar av offentlig vård verkligen en sådan lysande idé? Missförstå mig inte, jag är helt för att man släpper in fler vårdgivare; landstinget behöver all konkurrens som kan fås. Däremot är upphandlingsprocessen i sig ett problem, eftersom den är så snårig, tidskrävande och dyr. Detta ställer till det för mindre aktörer, som kanske lägger sitt första anbud. Dessutom måste man för att ha någon utsikt att vinna ett avtal kunna sätta ett så lågt pris att man få räkna med initiala förluster. Det krävs ett stort bolag med rejält med kapital i ryggen för att ta en sådan risk.
Resultatet blir att man istället för landstingskolossen får tre-fyra något mindre kolosser - som dessutom har betydligt strängare vinstkrav. Följden blir i värsta fall fortsatt stela strukturer med mindre resurser. Inte direkt idealutfallet. Istället borde man öppna för fler personaldrivna avknoppningar. På det viset får man vårdgivare som för all del kan gilla att plocka ut vinster från sitt arbete - vem gör inte det - men som framför allt drivs av en vilja att göra sitt jobb bättre, effektivare och roligare för samtliga inblandade.